Update!

Den låsta bloggen är uppdaterad


Bokskriveriblogg

En sån blogg har jag fixat nu som jag ska skriva i. "Dessvärre" är den lösenordsskyddad. Hoppas nu på att få lite glöd i skrivandet. Jag har ju massa jag skrivit tidigare som jag tänkt använda mig av. Det jobbigaste är att gå igenom skiten. Men men får försöka ta tag i det nu när jag inte jobbar så mycket. Nu ska jag vräka i mig en fet pizza med syrran. Ikväll ska jag ut med en kompis och äta på Gusto och sen gå på bio. Hoppas ni har en bra dag!!

Det senaste

I onsdags när jag kom ner till öppenvården så var jag så superhungrig. Efter en stund kom Annika förbi
Jag: Annika, har du ingen banan eller nåt? Är ashungrig!!
A: Är du hungrig? Vänta ska jag se vad jag har.
Hon gick iväg och kom tillbaka med en skrynklig nektarin. Jaja det fick duga. Tyvärr kom Anna i samma veva så det blev inte mycket ätande av eftersom jag inte kan äta och prata jobbiga saker samtidigt.
Hur det gick hos Anna kan ni läsa i den låsta bloggen.

Nu har Anna semester i 5 veckor och det kommer gå SÅ bra! Än så länge plågas jag inte så värst mycket. Skulle det dyka upp något jobbigt under den tiden så får jag ta hand om det då. Nu ska jag njuta och jag får se det lite grann som att jag också får semester från min jobbiga bakgrund för nu kommer vi inte rota i den på några veckor. Ska passa på att ägna mig åt annat så mycket jag kan =)

Midsommarafton ida om någon mot all förmodan skulle ha missat det. Den ska jag fira på Lysingsbadet med Eva, två av hennes barn och möjligtvis hennes mamma. Ska bli mycket trevligt.


Låst inlägg

Nu finns ett inlägg i min Låsta Blogg


Tårfyllt

Lite tårar igen. Jävla Fru Röd!!! Har svårt att lita på Anna just nu. Som jag skrivit tidigare så tog hon bort mailkontakten och nu har hon även blivit konstig i sms:en. När jag skriver något så skriver hon "vi får ta det på onsdag". Igår skrev jag att jag mådde väldigt dåligt och då skrev hon att jag antingen får ringa telefonrådgivningen eller akuten. I telefonrådgivningen sitter Annika och jag tänker inte prata med henne om detta. Ringer jag akuten så kommer dom ändå hänvisa mig till min behandlare. Jag har varit med förr. Man är som en kula i ett flipperspel. Jag tycker det känns så skönt och avslappnande när man har ett sätt med behandlaren som fungerar och där man känner att man kan ventilera när som helst på dygnet, som t.ex mail och sms. Men nu inner jag mig bara vilsen, bortkommen i en labyrint och jag undrar om den där utvägen i andra änden av labyrinten ens existerar. Dom kanske har lurat en. Det kanske bara finns en ingång men ingen utgång. Jag försökte skriva ner på papper igår förser skrev Anna att jag kunde göra. Men jag hatar att skriva på papper. Jag känner mig bara så ensam för jag vet att ändå ingen kommer läsa det och ta del av det. Visst jag skulle kunna ta med det till Anna men jag vet att vi ändå inte kommer ha tid att plocka upp en papperslapp. Blev bara ännu mer arg och ledsen när jag skrev. Sitter just nu och lyssnar på Melissa Horn. Det är en liten tröst. Hon beskriver mina känslor så bra. "jag önskar att jag var en sån som inte tänkte alls" P.S jag tycker fortfarande Anna är en bra behandlare

En tår i ögat

Har gråtit en skvätt. Var välbehövt. Skrev ett sms till anna. Skrev lite som jag kanske inte borde skriva. Men jag brukar göra saker som jag inte borde ibland. Jag vill så mycket men människor står ivägen. Vill ta körkort men mina föräldrar varken uppmuntrar mig eller hjälper mig. Dom erbjuder ingen hjälp när jag skulle behöva. Dom står bara glatt och tittar på medan jag knappt kan äta och inte har pengar till nåt. Blir så jävla arg när jag tänker på det. Vill slå och sparka på någon. Alla får barn på löpande band och här sitter jag och ruttnar bort. Jag älskar mina vänner och deras barn över allt annat. Men just nu orkar jag inte lyssna på barnsnack, hur det är att vara mamma, vakna nätter och att man i princip inte kan ha ett bra liv om man inte har barn. Just nu behöver jag ta hand om mig själv och få höra att jag är viktig trots att jag inte har barn. Jag kan egentligen varken skriva mail eller sms till anna längre. Jag är låst och vet inte vart jag ska göra av allt. Dumma tankar börjar komma och det beror INTE på att jag skulle vara sjuk utan det beror på att jag har stora behov av att uttrycka mig och prata/skriva av mig. Något som tydligen inte många andra har behov av. När jag inte får dom behoven tillgodosedda så vaknar Rufus till liv och jag får massa dumma tankar. Jag vet egentligen varför jag blir så här. Kan säga att jag blir så en gång i månaden men skulle jag säga det så skulle ingen ta mina känslor på allvar. Nu ska jag försöka sova.

Vill skriva bok

Drömmen om att skriva en bok lever sig kvar. Jag drömmer om det men tar liksom inte tag i det. Jag tvivlar nog mer och mer på mig själv om att jag verkligen kan skriva så bra så det skulle kunna bli en bok.
Igår var jag i förrådet och hämtade MASSA av grejer som jag skrivit. Är så glad för att jag skrivit så mycket som jag gjort under min uppväxt eftersom man knappast minns allting nu som vuxen. Tyvärr har jag radderat en del bloggar jag haft där jag skrivit en del, vilket är synd. Men det materialet jag har borde räcka till en bok.
I förrådet hittade jag ett gäng gamla dagböcker. Min första dagbok är från 1994 då jag var 14 år. Jag minns att jag hade önskat mig en dagbok i julklapp och fick en av mina föräldrar....MED EN HÄST PÅ! Jag har aldrig någonsin varit en hästtjej. Men det fixade jag snabbt genom att riva bort hästbilden och klistra dit något mycket snyggare...en bild på Markus Schenkenberg, Kevin Costner och någon skådis. Haha det var tider det =)
Hittade även en dagbok som jag köpte för mina alldeles egna pengar, jag var så stolt. En dagbok som doftar och den doftar massa fortfarande trots att den är från 1996.


Sockerberoende och träning med glöd

Inser nu att det var en Kåvepeninkur som behövdes för att jag skulle komma igång ordentligt med träningen igen. Jag har i princip varit sjuk sen i februari. Började med en sjuhelsikes influensa då jag ett tag trodde att mitt liv skulle få ett abrupt slut. Jag kräktes och hade feber en vecka, hostade sönder ett par revben och mådde allmänt kasst. Efter 1.5 - 2 veckor var jag så pass bra så jag ändå kunde ta mig till och från jobbet men prestationen var väl inte på topp. Hostade då fortfarande ofantligt mycket. Efter 1.5 månad hade revbenen läkt så pass bra så jag kunde börja lite försiktigt på gymmet igen. Körde på men hade inte alls samma glöd som tidigare. Var glad om jag orkade en havtimme på gymmet och var glad om jag åtminstone kom dit en gång i veckan.
Jag kände inte igen mig själv. Tyckte inte alls täningen var lika kul som tidigare och hade ingen motivation. Efter några veckor kom nästa bakslag; en LÅNG och envis förkylning som sedan gick över i bihåleinflammation. Jag trodde hela mitt huvud skulle explodera för gudars vad det spände. Jag hade så helvetiskt ont så i fortsättningen ska jag köra med nässpray/nässköljare så fort jag börjar känna av att jag börjar bli täppt för den smärtan jag hade vill jag verkligen inte ha tillbaka.
Fick efter mycket om och men antibiotika (Kåvepenin). Jag började känna mig betydligt bättre och för en vecka sedan så tog jag sista tabletten. Efter sista tabletten har jag börjat komma tillbaka mer och mer och dom senaste dagarna har jag haft sån grym energi. Jag har tyckt att det varit så grymt kul att gå till gymmet, jag har gett gärnet där och inte velat gå hem. Nu känner jag igen den tränings-Maria jag var innan alla sjukdomar började. Minns inte när jag kände så här senast, men jag är ÖVERLYCKLIG!!!

Nu till ett annat problem; sockerberoende. Jag är fan sockerberoende och måste göra något åt det *säger jag och tar en godisbit till* Igår kväll åt jag så mycket så jag trodde jag skulle kräkas och imorse mådde jag illa bara vid tanken på vad jag hade vräkt i mig igår.
Skulle behöva någon steg-för-steg-metod hur man går tillväga för det går inte sluta tvärt, har testat, tro mig! Funderar på att köpa någon bok i ämnet. Någon som har något tips på bra bok eller andra tips så tar jag tacksamt emot det.

Hård betong

Jag har haft massa energi i flera dagar men igår kväll dalade det. Jag dök rakt ner i hård jävla betong. Jag försökte ändå dämpa fallet så jag skulle landa lite mjukare. Tror jag vet vad fallet beror på. Röda veckan är på ingång. Välkommen Fru Röd!
Efter lite käk blev det i alla fall lite bättre och jag åkte hem till pappa och mamma där även sis var. Mamma satt mest och beklagade sig och berättade hur elaka och orättvisa läkare är mot henne. Hon har en fet jävla knöl bak på huvudet. Jag har tjatat på henne asmycket att hon ska gå till läkaren och få bort den. Den är äcklig! Till sist gjorde hon det. Hon var på VC som i sin tur skickade remiss till sjukhuset. Hon fick ett brev från sjukhuset där det stod något i stil med "Det kommer eventuellt ske en operation med lokalbedövning samma dag" Den där meningen fick henne att bli helt jävla nojjig och hon sa att hon vill inte ha med lokalbedövning utan hon vill bli nedsövd. Hon mådde så satans dåligt av den där meningen. Jag försökte flera gånger säga att hon får nog välja själv om hon ska ha lokalbedövning eller bli nedsövd men ska hon bli nedsövd så kommer det inte ske samma dag. Hon började då "Nej, det står i brevet att det ska bli med lokalbedövning" Alltså, jag höll på att bli galen på människan så till sist sa jag "MEN MAMMA, DOM KOMMER INTE SPÄNNA FAST DIG I EN SÄNG OCH TVINGA PÅ DIG LOKALBEDÖVNING. DU KAN STÄLLA DIG UPP OCH GÅ DÄRIFRÅN OM DU INTE VILL HA LOKALBEDÖVNING" Förbannade nojjiga människa.
Ja och det där har hon inte kunnat släppa. Hon googlar på den där knölen och ältar och ältar och ältar. Igår sa hon att den där läkaren får inte skriva så i ett brev att det eventuellt blir op med lokalbedövning för den läkaren hade ju inte ens sett knölen och blablabla.
Hon såg det så medan jag kunde se läkaren framför mig sittandes med det där brevet och ska skriva. Det finns ju faktiskt knölar som man KAN operera bort med en gång med lokalbedövning och det finns dom patienter som GÄRNA vill göra det. Läkaren kunde omöjligt veta om det var en sån knöl som man kunde operera bort och hon kunde omöjligt veta om mamma tillhör den patientgruppen som gärna vill operera med lokalbedövning samma dag. Därför var hon tvungen att skriva EVENTUELLT!

Så fort en läkare eller annan yrkesmänniska inte gör som hon vill så är det dåliga människor enligt henne. Herregud, som ni märker så är det nog inte lätt att bli omtyckt av henne. Inte konstigt att hon aldrig velat ha mig, jag som var så värdelös och gjorde så mycket fel när jag var barn.  Nu får jag agera psykolog och mamma till henne, men jag försöker vifta bort det och inte låta det gå in för djupt i mig.
Pappa skjutsade hem mig igår och tack och lov så är inte han lika allvarlig utan han brukar alltid säga "Det ordnar sig, det är inga problem" och när han har varit hos läkare och dyl så får man oftast fråga honom hur det gick för han berättar det inte självmant. Varje gång säger han "Det gick bra, inga problem" Mamma säger att jag är så lik pappa i det för att jag heller aldrig oroar mig för saker. Det är väl bara en fasad jag har inför henne eftersom jag inte vill vara hennes morsa. Men sen har jag börjat slappna av mer och mer med tiden. Efter alla människor som har gjort mig illa så har man tvingats bli lite härdad så att säga. Sen är mamma mer fyrkantig än vad jag är och lever i sin lilla bubbla. Som Anna brukar säga när vi pratar om mamma "Det är något som är fel där" haha NÄHÄ!!???

Nu ska jag försöka tänka ut något käk idag? Några förslag??

Att vara eller inte vara - det är frågan

Skrev ett sms till Anna igår:

Hej Anna!
Bara en liten fråga. Om du skulle utreda mig, vilket du inte skulle göra, men OM, skulle du då sätta diagnosen borderline på mig? Ibland tänker jag att jag kanske lurar mig själv och mina behandlare. Jag kanske är "sjuk" och bara håller skenet uppe för att jag vet vad som förväntas av en frisk. Förstår du? Jag gör det i så fall inte medvetet. MVH Maria

Idag fick jag ett svar:

Hej!
Det är väldigt viktiga funderingar du har, även om jag vill vara noga med att poängtera att jag varken uppfattar att du på nåt sätt försöker "luras" eller att du är "sjuk". Jag tror 'bara' du är väldigt präglad av det du varit med om - vilket är en helt normal reaktion på en fruktansvärd uppväxt. Men jag vill att vi pratar om detta när vi träffas istället för att ta det via sms - det blir så lätt missförstånd när det gäller såna svåra frågor. MVH Anna

Har jag sagt att jag tycker Anna är helt underbar? =)
Ibland får jag såna tankar att jag kanske är "sjuk" egentligen. Oftast kommer dom tankarna när jag känner mig lite låg och tvivlar på mig själv och på min förmåga.

När jag fick diagnosen, 2005, så var jag väldigt splittrad. Hade inte bearbetat något och hade precis tagit mig igenom mitt livs trauma. Jag passade inte in någonstans, jag hörde inte hemma någonstans och jag visste inte vem jag var. Jag kände mig identitetslös. När jag sen fick veta att jag troligtvis hade Borderline så blev jag någon. Jag tillhörde en grupp, även om det var en utsatt grupp i samhället så var det ändå en grupp. Jag insåg givetvis inte då hur utsatt den gruppen var. Man ska inte sätta människor i fack men ibland är det en trygghet att bli satt i ett fack och det var det för mig då.
Ju mer jag hittade mig själv och jobbade med mig själv - desto mindre behov hade jag av att vara i ett fack. Jag tror att jag levde som en borderlinare för att jag visste vad som förväntades av en om man var i det facket. Jag kunde inte se utanför det där facket.
Men när jag sedan bestämde mig för helhjärtat att jag VILL må bra och jag VILL vara frisk då vågade jag också kika utanför facket och det jag upptäckte där var något mycket finare och bättre än det fack jag hade varit i. Jag såg människor som jag inte visste att jag hade omkring mig och jag insåg att JAG faktiskt kan påverka mitt liv. Det är nog den största gåvan jag fått, att kunna påverka mitt eget liv.

Sen onsdagens samtal med Anna så har jag fått så mycket tankar som bara ploppar upp hela tiden. Vet inte riktigt vart jag ska göra av dom. Jag skulle kunna skriva ner dom men att ta med en papperslapp till Anna med en massa funderingar på får mig att känna mig så fånig.
Vi pratade om Dissociation vs Dagdrömmeri i onsdags. För bara en liten stund sedan fick jag en tanke - Är dissociation och dfagdrömmar samma sak? Dissocierar jag varje gång jag dagdrömmer? Så kan det väl ändå inte vara?? Skrev ett sms och frågade Anna, får se om hon svarar på det. Annars får jag väl helt enkelt skriva ner det och sätta på mig dumstruten på onsdag och känna mig fånig. Livet är väl för kort för att skämmas antar jag.

Jag har fått en annan tanke. Skulle vilja träffa någon/några bloggvänner i sommar. Någon som är på't? =)

Snälla, låt mig slippa tänka och minnas

Hade samtal med Anna idag. Blev lite besviken eftersom hon sa nu att vi bara har en gång kvar innan semestern (förra veckan hade vi typ 3 gånger kvar, hon hade räknat fel) och att hon har 5 veckor semester istället för 4 som hon sa förra veckan.
Jag hade redan tidigare idag bestämt mig för att jag inte skulle gråta hos Anna idag. Nu får det vara slut med tårar för ett tag framöver. Jag lyckades hålla känslorna i schack och fällde inte en enda tår *duktig flicka, inte gråta* Däremot hamnar jag i lite andra konstiga tillstånd som kallas dissociation. Jag vet att jag dissocierade för flera år sedan men trodde jag kommit över det. Men ah, då har man lite å jobba med, det är ju därför man går där. Hade jag varit helt fläckfri så hade jag inte behöft gå dit.
Vi fortsatte där förra veckans samtal slutade och pratade om lite äckliga och jobbiga saker. I och med att jag hade bestämt innan att jag inte skulle känna något så gick det rätt bra.
När jag kom ut därifrån så hade jag min bok i handen som jag håller på och läser nu. En sann berättelse. Jag är inne i en sån period igen. Jag kom in i en sån period när Anna och jag påbörjade den seriösa bearbetningsresan. När jag stod där idag med boken i handen så slog det mig "Men självklart! Jag hamnar i såna läsperioder för att slippa tänka på min egen bakgrund. Det känns bättre att fokusera på någon annans bakgrund så inte min egen hamnar i större fokus än vad jag kan hantera.

När jag kom hem kände jag att det var massa som jag hade velat få sagt men som jag inte sa, fast kunde inte sätta fingret på vad. Nu försöker jag hantera det med att tänka på annat, blogga, ska äta nåt och också ta mig en lååååång dusch.
Minnena är för smärtsamma och jag vill helst slippa känna. Framför allt nu när jag är själv. Syrran kommer ikväll och ska sova här. Är väl ett sätt för mig att slippa tänka på det som gör ont, men hon känns mer och mer som en inkräktare i mitt liv.
Nu ska jag ta tag i mitt kaos!

"Du är en rolig fröken Maria"

Har haft två underbara dagar på jobbet. Åh vad jag trivs på den avdelningen, både med barn och personal.  Dock är ju inget ställe fläckfritt som bekant. Jag tror barnen uppskattar att det kommer dit någon som busar, leker och skojar med dom.
Igår kom jag dit med trasiga jeans och självklart ville dom veta vad i hela friden jag hade gjort som hade trasiga kläder på mig. I deras ögon verkade jag säkert vara värsta fattiglappen.
Jag drog till med en historia om hur jag hade slagits med ett lejon på vägen till jobbet, hur han rev sönder mina byxor men att han inte hade en chans för jag var mycket starkare än honom. Vet inte om dom trodde mig men vad gör det? Det var en bra story i alla fall.

Igår vid lunch berättade jag berättelser, påhittade. Huvudpersonerna var självklart barnen som satt vid det bordet och en och annan grönsak. Efter varje berättelse sa barnen "Berätta mer Maria!" Sen dess har jag fått underhålla dom med berättelser vid varje måltid. Det gick dock lite för långt när jag upptäckte att dom inte tagit många tuggor på sina mackor när de andra borden var klara *ups*
När jag kom kl. 9 imorse fick jag hoppa rakt in och ha samling.
Jag började samlingen:
- Det var en gång 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 små barn. Dom var så tysta och snälla, ja jag tror dom var världens snällaste barn.
Dom tittade stolt på mig och jag fortsatte med en nästan viskande röst:
- Och vet ni vad dom skulle göra nu?
Dom skakade intresserat på huvudena
- Dom skulle sjunga samlingssången för mig
Dom sjöng samlingssången medan dom fnittrade så det knappt gick att höra vad dom sjöng och sen säger en tjej:
- Du är en rolig fröken Maria
Ja det strävar jag verkligen efter.

Idag på eftermiddagen hade jag ett gäng barn själv på övervåningen. Eftersom jag var SÅ leksugen så drog jag igång lite Mora Träsk. Vi hälsade på Fader Abraham, hade tigerjakt, härmade Ingeborg, klappade händer och dansade lite Honky Tonk....ända tills barnen stupade och sa "Vi orkar inte mer Maria" Ok, då fick jag ge mig.
Efter det lekte vi kurragömma och jag insåg snabbt att dom inte hade en aning om hur det gick till då dom hela tiden sprang till den som räknade och när jag räknade och skrek "Nu kommer jag!" Så svarade dom glatt "Ja! Vi är här!" Dom har lite å lära.

Igår hade jag samtal med den fyraåriga "doktorn" jag skrev om för en tid sedan. Han sa att han blir arg ibland.
Jag: Vad gör du då när du blir arg?
X: Då brukar jag slåss med pinnar
Jag: Men det får man ju inte göra
X Joooo då, jag bjukar jöja det och det bjukar funka så bja såå

Det är helt enkelt underbart att jobba med barn....

Hårfavoriter







FINNS MYCKET MER!!


Ingen träning - en natt som surrogatmamma

Blev ingen träning idag som var tänkt :( Vaknade kl. 3 i natt, somnade om vid 5 och sov till 7.20 Inte så värst mycket sömn alltså och då jag ska orka jobba till kl. 17 så beslutade jag mig för att ta mig en liten slappmorgon istället. Börjar inte förrän kl. 11 *lyx*
Jag önskar så att jag kunde klara av att ta mig till gymmet trots att orken tryter men än är jag inte där.

I natt drömde jag att jag var surrogatmamma åt en kompis. När hon skulle berätta för sina kompisar vad det blev för kön så sa hon att det blev en pojke. Jag sa då att hallå det blev en flicka. Jag födde barnet men det var hon som fick ligga i sjukhussäng nerbäddad.
Hmmm undra vad denna dröm kan betyda. Drömde massa annat också men kommer inte riktigt ihåg vad.

Har snart läst ut den braiga boken jag håller på med. 3 till ligger och väntar på att bli lästa =)

Är döhungrig så nu ska jag äta frukost.
Ha en bra dag allihopa!

Jobb

Imorse ringde dom om jobb igen. Dom ringer sällan samma dag utan oftast dagen innan. Men för mig gör det detsamma, jag är bara glad att dom ringer överhuvudtaget. Dom får gärna ringa samma dag om det behövs. dagens samtal gällde dock morgondagen.
Timvik passar mig mycket bättre än den anställningsform som jag hade tidigare. Kan låta konstigt. Jag fick mer pengar i månaden även att jag inte fick så bra betalt. Men hade dom inte anställt mig så hade dom inte anställt någon annan för jag gick på utvecklingsanställning. Därför visste jag inte om jag behövdes egentligen. Som timnvikarie så ersätter jag någon och är viktig på ett annat sätt. För mig är det mer betydelsefullt än pengar.
Det kan låta konstigt i andras öron att jag tackade NEJ till jobb för en tid sedan då jag blev bokad fast att dom inte behövde mig men varför skulle jag gå där och skrota om jag ändå inte behövdes? Då kunde jag lika gärna vara ledig i fall någon annan skulle behöva mig bättre. Nu var det ingen som ringde men det kan man ju inte veta innan.
Nu har det inte blivit så fasligt mycket jobb. Visserligen så stör det mig inte så mycket för jag har ändå varit sjuk men jag ska kanske i alla fall kontakta lite förskolor igen och visa mitt intresse. Dock ska påpekas att dom minskade jobbtillfällena INTE har med mig att göra, det har helt enkelt inte behövts. Jag är väldigt glad över att mig är den första dom ringer när dom väl behöver någon så jag är inte bitter.
Jag är glad över att förskolorna skriker efter vikarier och att dom vill satsa på att ta in vikarier istället för att jobba ihjäl sig. Med en gång när jag kom till förskolorna så tog dom emot mig som om jag hade jobbat där i 10 år. Dom pratade med mig, ställde frågor och visade intresse för MIG. Det var så himla lätt att komma in där, det var lätt att få kontakt med både barn och personal.
Jag skulle vilja komma in på så många förskolor som möjligt. Nu har det mest blivit en och samma. Men samtidigt är jag rädd för att jag ska säga att jag vill jobba på alla förskolor och sen när dom ringer så har jag aldrig tid. Den risken finns ju och då är det klart att dom slutar upp att ringa. Så det bästa är ju om dom har lite framförhållning, t.ex. om någon ska ha semester eller så. Fast nu drar väl alla sommarvikariat igång så då finns det nog inte så mycket utrymme för en timvikarie som mig, men en sommarvikarie kan ju också bli sjuk =)

Idag har jag känt mig så där barnsligt lycklig i hela kroppen. Nu ikväll har tankarna skenat iväg lite väl mycket så har gått lite neråt men jag försöker hålla dom i schack och sysselsätta mig med annat. Imorgon ska jag sysselsätta mig med ett träningspass på morgonen och sen ett jobbpass - ser fram emot båda.

Igår tog jag sista antibiotikan - sååååå skönt!!! Så idag var jag på gymmet och körde lite lätt en timme, enbart styrka. Hade kunnat vara på gymmet i flera timmar till, ville inte gå hem. Det var en sån befrielse att vara där. Imorgon blir det nog lite ben. Ska inte köra någon kondition än, kanske börjar lite lätt med det nästa vecka.

Hoppas ni har en bra kväll! Jag ska snart sova...

Försvar

Förut började jag tänka helt spontant på försvar. Mitt resonemang går så här: Att ha psykiska försvar, t.ex. i form av känslor eller sjukdom måste ändå vara ett friskhetstecken.  Psykos är enligt mig ett försvar. Har aldrig haft det själv tack och lov. Skillnaden mellan psykos och neuros är att i en psykos inser man inte att man är sjuk. Att inte inse att man är sjuk måste väl ändå vara ett friskhetstecken. Man tar ändå till de försvar som funkar och som får en att överleva. Att vilja och ha kraften till att överleva är enligt mig ett friskhetstecken.
Jag jämför det med om man t.ex. skulle bli överfallen på stan. Ingen "frisk" människa skulle stå helt passiv och låta någon slå på en hur som helst. Man försvarar sig så gott man kan genom att göra motstånd, skrika, skydda sitt ansikte från att bli skadat eller vad det nu kan vara. Om det är någon som läser detta och INTE skulle göra det om man blev anfallen så skulle jag bli lite orolig för den personen.
Likaså är det väl med psykiska försvar. Man försvarar sig för att slippa bli sårad, eller vad det nu kan vara.
Jag gillar Wiehes kommentar som jag läste på hans hemsida en gång "En psykisk sjukdom är en frisk reaktion på ett sjukt samhälle" Så sant.
Nu är det så att jag har ingen sjukdom men det finns säkert dom som tvivlar på det eftersom jag har en del försvar. Men nej, jag är FRISK! OCH begåvad har jag fått bekräftat. T.o.m. över normalbegåvning enligt Anna haha Hon är bra och klok hon =)

Bara lite tankar om försvar jag fick. Ibland ploppar det upp lite konstiga tankar i mitt huvud och det kan röra sig om ämnen som jag inte ens har å göra med. Jag älskar att tänka.
Jag älskar också att läsa och den boken jag håller på med nu är så svår att slita sig ifrån. Den är grymt spännande men inget för känsliga läsare då den handlar om väldigt grymma saker. Men jag är inte så känslig för sånt, ser det mest som att jag lär mig en massa. Jag brukar säga att det är dom människorna som inte vågar läsa/se/höra om såna saker som gör att vi har det samhälle vi har med barn som far illa dagligen utan någon som ingriper. Det är på grund av såna människor som jag aldrig fick någon hjälp som barn. Anna vågar lyssna på allt hemskt jag har upplevt och det är det som är den bästa hjälpen för mig. Det ger mig frihet och ett värde. Jag mår mycket bättre än jag gjorde när jag hade Annika som tyckte att man ska inte väcka den björn som sover och man ska inte rota i det som har varit. Nu är jag en mycket friare människa. Jag har friheten att känna, tycka och tänka och Anna står inte i vägen för det. Hon kan ta min ilska, min sorg, mina tårar, min känsla av svek och övergivenhet. Hon säger att jag har rätt att sörja det jag har gått miste om, och hon menar det, på riktigt.
Det är såna som vågar se och lyssna som gör skillnad för alla utsatta barn och vuxna. Anna gör skillnad för mig!

Operation bearbetning

Det märks verkligen att bearbetningen är i full gång hos Anna, ÄNTLIGEN! Nu har jag fått behovet av att läsa verklighetsbasserade blöcker igen, framför allt såna som handlar om det jag själv varit med om. Igår var jag och investerade i fyra böcker, pocket. Egentligen gillar jag inte pocket men inbundna böcker är så fasligt dyra så det fick bli så den här gången.
Nu ska jag börja läsa "Snälla pappa, nej"  OBS! Min egen far har inget med det valet å göra, det var mest innehållet jag fastnade för. Min pappa skulle aldrig göra oss illa på något sätt, han har aldrig ens lyft handen mot oss eller höjt rösten. Dock har han inte kunnat skydda oss heller så visst är det ett svek ändå.

Jag håller på med en bok om Hitler som heter "Döda Hitler!" Jag är intresserad av Andra världskriget och förintelsen så därav det bokvalet. Den är ändå rätt tung att läsa eftersom den handlar om en del politik och politik är TUNGT. (Tycka vad man vill om tragiska uppväxter men politik är f*n tyngre att läsa) Nu får den boken ligga åt sidan ett tag medan jag plöjer igenom några andra.

När jag pratar om vissa saker med Anna så blir jag liksom rädd för att prata så blir tyst. Och då ska ni veta att jag kan hålla lådan ibland. Oftast brukar jag vara ungefär som en löpare som har laddat massor inför ett lopp. När han sen står på linjen och startskottet går så ger han allt vad han är värd. Så kan jag bli i terapin, munnen går i ett. Men vissa saker får mig att inte våga prata. Jag har en teori om vad det kan handla om, ska ta det med Anna på onsdag.


Eftertankar

Angående gårdagens inlägg: Jag tycker Anna är skitbra på det hon gör. Inget snack om saken! Hon är den bästa ever och jag skulle aldrig vilja byta. Är så glad och tacksam för att jag fick just henne. Känslorna och tankarna i gårdagens inlägg var bara det som dök upp i stundens hetta, men inte för en sekund så hatade jag henne eller tyckte illa om henne. Jag kan ha tankar ändå.
Jag vet också att Anna skulle tillåta dom tankarna och känslorna om jag sa det till henne för hon är sån, det gör det också enklare att själv tillåta sig att känna och tänka dom.
Oavsett vad Anna säger till mig så tror jag aldrig att hon vill mig något illa, snarare tvärtom. Hon vill mig väldigt väl och vill hjälpa mig på bästa sätt.
Har man barn så tycker man säkert dom är jobbiga ibland men man älskar dom ändå, man kan störa sig på sina kompisar för att i nästa stund känna att dom är det bästa som finns. Likadant är det självklart med Anna. Det skulle vara konstigt om jag ALDRIG skulle känna/tycka något negativt och ALDRIG bli arg på någon som gräver så djupt i en. Egentligen är det inte henne jag är arg på utan på dom som har gjort mig illa. Men det är hon som gräver i mig och på något sätt är det meningen att hon ska ta emot dom känslorna som ploppar upp, för hon kan ta dom. Man blir känslig och mer sårbar när man sitter där. Saker som man annars skulle rycka åt axlarna åt kan få det att rivas inombords och då är det tur att jag har en sån som Anna framför mig.
Anna är helt enkelt bäst och jag vill inte byta henne mot nåt guld i världen. Vet inte hur mycket tydligare jag kan vara.

Nog om det. Idag har det varit en konstig dag på jobbet. Var på småbarnsavdelning. Jag trivs verkligen jättebra med alla barn men för första gången kände jag att jag inte trivdes riktigt på den förskolan. Dock så tror jag att det beror på mig mer än på dom, även om dom har sina brister så klart. Jag går fortfarande på antibiotika, har varit sjuk länge, sov inte hela natten och sen var det åska i luften. Jag är så extremt känslig mot åska och väderomslag så jag får huvudvärk och blir trött långt innan. Dessutom så var jag fortfarande påverkad av gårdagens samtal hos Anna. Hade svårt att fokusera utan tankarna bara malde och malde.  Huvudvärken blev allt värre så till sist sprängde det mer eller mindre men jag sa inget till personalen utan det var bara att härda ut. Det blev säkert för mycket för dom när vi nästan trodde att jag tappat bort ett barn mitt i allt. Eller dom kanske trodde, jag trodde att han antingen hade gått hem med sin mamma eller var kvar på gården. Det visade sig att han var kvar på gården. Den enkla anledningen till att jag trodde att han gått hem med sin mamma var att en i personalen sa till mig "Nu gick X" Jag såg att hon nickade åt barnets mamma och jag tänkte att den personalen har full koll på läget och har säkert pratat med mamman så det behöver inte jag också göra. Barnet var bakom en buske då så jag såg honom inte. Jag trodde att det var den X som var på "min" avdelning eftersom personalen hade sagt till mig att han gick. Men det visade sig sen att det var en pojke på en annan avdelning, en pojke med samma namn som den på "min" avdelning. Ja, lite rörigt kanske. Jag har fortfarande ingen aning om vilka föräldrar som hör ihop med vilka barn så vet inte om dom får med sig rätt barn hem. Får bara hoppas dom har koll på det själva.

Det har känts som att jag bara har gjort en massa misstag idag och det känns som den övriga personalen tyckt det också. Det är inte det lättaste att vara timvikarie men jag gillar det, fast kanske inte just nu när jag är så trött och eländig. Har varit helt OFF idag. Hoppas det ska bli bättre när jag slutat med antibiotikan. Äter den sista dagen på söndag.

Nu ska jag försöka sova.
Natti!

Det blir inte alltid som man tänkt sig men det kan bli bra ändå.

Vill börja med att varna känsliga läsare. Detta inlägg kommer handla om ganska mycket känslor. Kan ni inte ta det så finns det ett rött kryss uppe i högra hörnet.

Nyss hemkommen från Anna. Det blev inte att jag tog upp problemet med sis. Jag hade tänkt det och satt och tänkte på det men vi pratade om andra saker som var mycket viktigare just nu.Idag kom tillfället att ta upp vissa saker som jag gått och burit på. Vet inte när tillfället hade kommit igen, om det någonsin hade kommit tillbaka.
Med facit i hand så kan jag säga att jag tänkte och kände efter alldeles för mycket innan besöket hos Anna, för jag var minst sagt deppig när jag kom in.
Det började med lite predikningar. Orkar inte med predikningar längre.

1. Hon går på semester andra veckan i juli, så att jag vet det!
2. "Är det klart vad som gäller angående våran sms-kontakt? Jag kan inte alltid svara och jag måste journalföra det som du skriver i sms:en" Okej förlåt, för att bespara dig lite arbete så ska jag undvika att sms:a.

Den berömda muren åkte ner mellan henne och mig. Var länge sedan den åkte ner nu men idag gjorde den det, bara för att skydda mig själv. Jag berättade om den muren för Anna. Jag frågade om hon förstod vad jag menade. Inte riktigt, sa hon. Jag tänkte "det är för att du antecknar så förbannat febrilt istället för att lyssna ditt miffo" men nöjde mig med ett "Jag orkar inte förklara", men då visade det sig att hon faktiskt hade förstått vad jag menade för då berättade hon precis det jag hade sagt. Gör hon så för att driva mig till vansinne????
Anna är bra, men ibland kan man bli arg och trött även på den bästa.

Vi pratade om massa äckliga saker. Nästan lika äckligt som spindlar och ormar, men i och med att inte ens mina närmaste vänner vet om det så kan jag inte skriva om det i bloggen.
Jag kände i alla fall hur jag blev spänd i hela kroppen och fick något som liknade mördarögon. Jag såg nästan svart och mina ögon smalnade. Till sist lutade jag mig fram och sa "jag vill strypa någon just nu" Hon förstod det och jag undrade om hon ville bli mitt offer. Jag ville sparka, strypa, slåss, kräkas....allt för att få utlopp för mina känslor för det var mer än vad jag klarade av.

Jag klandrar mig själv för mycket som hänt och Anna sa dom här välbekanta fraserna "Inget är ditt fel Maria, hur skulle det vara ditt fel? Du var bara ett barn" Hon frågade också om jag skulle klandra ett litet barn som for illa och när jag svarade nej på den frågan så frågade hon då varför det skulle ha varit mitt fel när jag var barn. Skillnaden är väl att när jag tänker på mig själv som 9-10-åring så ser jag inte mig som ett barn, då ser jag mig som en vuxen och vuxna ska kunna påverka sin situation. Det säger ju alla dom där "kloka" människorna som knappt har haft några motgångar själv.

Anna sa att man måste tillåta sig att känna negativa känslor, att man alltid kommer bli sårad i relationer och att man även måste tillåta sig att vara glad. Som om inte det var nog så tillade hon "Inte för att jag tror att du aldrig är glad och mår bra...." Undrar vad hon har för bild av mig för jag är i princip ALLTID glad med mina vänner så det kan hon i alla fall inte klandra mig för.

Kände mig mest anklagad i början av sessionen. Men jag vågade inte säga det för då skulle hon antagligen döma mig och anklaga mig än mer. Nån jävla måtta får det vara. Och JA! Man kan påverka saker som vuxen...genom att hålla käft och det är den metoden jag använder mig av rätt ofta. Kanske för att andra ändå tycker att dom är bättre, klokare, mer allmänbildade och har ett bättre liv än mig, så jag har inte så mycket att sätta emot. Jag är en liten harlort i jämförelse med andra.

Jag grät som ett barn, Anna fanns kvar. Vi satt till kl. 18.10, alltså 20 minuter övertid vilket jag uppskattar en dag som denna. Hon avslutade med att säga att hon verkligen tycker jag är modig som berättar och att ingenting någonsin har varit mitt fel. Hur ska man få bort den känslan då??

Det jag tycker är jobbigt nu är att jag inte kan mejla henne för den möjligheten tog hon bort så fort jag kom en dag och sa "Idag mår jag bra!" och jag känner inte att jag kan sms:a henne längre för att det innebär så mycket "pappersarbete" för henne. Då är jag tillbaka på ruta ett - vem F*N ska hjälpa mig med mina känslor?? Hur ska jag få utlopp för allt? Vem ska jag ventilera till? Det får mig att vilja gråta på nytt och jag blir inte klok på någonting. Det får mig att hata mig själv, misshandla mig själv och känna hopplöshet och att jag inte är värd något. Allt fortsätter att vara precis som förut.


I väntans tider

Sitter nu och väntar på anna. Vissa saker är verkligen värda att vänta på. Känner på mig att det kommer bli ett jobbigt samtal idag. Varför vet jag inte men nu när jag har suttit och väntat så har det funnits tid till funderingar, både på gott och ont. Vissa saker som hänt mig spelas upp som en film i mitt huvud. Min syster håller just nu på och kväver mig. Jag älskar verkligen min syster men det är inte alltid jag tycker om henne och att jag tycker hon är så lätt att ha å göra med. Hon är ju utvecklingsstörd så jag har alltid fått stå tillbaka och anpassa mig efter henne. Jag tilläts aldrig tycka hon var jobbig eftersom hon "är utvecklingsstörd och inte förstår". Har aldrig fått känna något negativt alls. Och nu menar jag inte av mina föräldrar utan nu menar jag av utomstående. När jag hade E så förstod hon mig till fullo och sa att jag måste frigöra mig från min syster och då funkade det rätt bra men sen dess har det gått utför och nu är det värre än någonsin. Får se nu om anna fattar galoppen lika bra. Har aldrig nämnt om detta för henne men ska försöka göra det idag.

Man kan inte få allt

Igår var första dagen på ca 2 veckor som jag inte tog några smärtstillande tabletter mot bihåleinflammationen. Underbart! Har räknat ut att när jag mådde som sämst så tog jag 12 (TOLV!) tabletter om dagen mot bara bihåleinflammation. Helt sjukt! Jag tar 6 anitbiotikatabletter om dagen + att jag fick ta smärtstillande två gånger om dagen (=6 tabletter), sen äter jag annan medicin också. Har känt mig som ett vandrande apotek. Konstigt att jag inte varit tröttare än jag varit egentligen.
Antibiotikakuren fortsätter några dagar till.

Igår var jag lite FÖR optimistisk när jag valde att inte smörja in mig innan jag åkte till Cissi. Det var så mulet på morgonen så trodde inte det skulle bli så varmt och soligt som det bli. Tji där fick jag! Var ute hela dagen hos Cissi och fick en duktig bränna. När smärtan går över i munnen så bränner jag istället upp mig. Jaja, man kan inte få allt. Hoppas nu på några dagar med mindre sol och värme så min bränna får vila lite och lägga sig. Kan ju liksom inte sitta inne om dagarna.

Snart ska jag till Maria och mysa lite nykläckt bebis, en litten Eddie. I min vänskapskrets föds det ungar på löpande band, men det är bara såååååå mysigt. Tar med mig kameran så klart så blir lite bilder sen. Tog massa bilder igår hos Cissi också så kanske blir en liten bildbomb i bloggen när jag orkar.
Ska till Anna idag också. Två veckor sen sist så ska bli skönt.

Vi ses aldrig mer...

Idag är en sån där tung dag. En dag av saknad och tankar. Mina tankar går till min kompis Micke som för lite mer än ett år sedan gick över till "andra sidan". Tankarna går också till hans mamma som finns där med Micke.
Har nu suttit och läst lite mail som jag fick av micke och även hans mamma.
Den 2 juli 2010 var det begravning för Micke. Så här skrev jag till hans mamma i ett mail:

"....Jag kommer den 2 juli så vi ses då.
Många kramar"

Jag såg fram emot att träffa Margot som jag inte träffat på flera år. Jag visste att hon var svårt sjuk så jag antog att det skulle bli sista gången vi sågs.
Men vi skulle aldrig ses mer för på morgonen den 2 juli gick hon bort, bara några timmar innan hennes son skulle begravas. Jag ville bara skrika rakt ut!!!

Jag växte upp med Micke och jag var en hel del där och lekte med honom. Jag behövde aldrig vara rädd där och jag missn tiden hos honom som väldigt rolig.
Jag minns hur våra små ben sprang omkring i gräset, hur vi badade i hans stora pool, hur vi jagade katter och hur han åt knäckebröd med ketchup på. Han hade vissa konstiga saker för sig den mannen men det var det som gjorde honom till en sån rolig människa. Han såg mig som den jag var och var på så sätt väldigt lätt att umgås med.

Jag vill ha tillbaka dom tiderna!!!!! Det finns så mycket jag skulle vilja säga och göra annorlunda om jag bara fick chansen.
Jag har hans sista mail kvar. Ett mail som jag inte svarade på. Jag tänkte att jag gör det sen, ja ni vet hur det kan vara. sen blev till aldrig. Tiden gick och till slut var det för sent. Jag blir så arg på mig själv, klandrar mig själv. Man tänker alltid att man hade kunnat rädda människan som lämnat jorden, men antagligen hade man inte kunnat det och det är det som gör mest ont.


Känner hur livet kommer tillbaka

Jag mår bara bättre och bättre. Hade lite ont i munnen idag men botade det lite lätt med Ipren och Panodil. Är i alla fall betydligt mycket piggare nu. Orkar vara uppe, orkar göra saker och orkar vara glad. Får fortfarande köra med nässpray, mest i förebyggande syfte för att det inte ska täppas igen i gångarna.

Idag har jag orkar börja städa lite och det var välbehövligt. Pratade med min kompis Cissi i telefonen och hon sa att jag bara skulle ta det lugnt och strunta i att städa och allt sånt. Insåg då att hon har helt rätt men det är svårt att låta bli att städa nu när det är så skitigt och jag mår mycket bättre. Så jag städade i lugnt takt. Stod i köket och tvättade kaklet samtidigt som jag filisoferade och försökte hålla pulsen låg. Ska fortsätta så i några dagar och inser att det kommer ta flera dagar att städa igenom min lägenhet men det får det göra. Imorgon blir det att damma lite och sen ut på gården och sola tror jag =)

Jag och syrran var till Lonni idag också. Gjorde årets grillpremiär för min del. Var SÅ gott och som man har längtat.




Moa och syster



Jag och Moa


Läkarbesök

Idag har jag haft så kopiöst ont i mina bihålor. Jag trodde ett tag att hela huvudet skulle explodera för det spände från käken och upp i huvudet. Var helt orkeslös också och har gått ner massor i vikt säkert. Ringde sjukvårdsupplysningen och fick komma en timme senare. Träffade en läkare vid namn Anna. Vad är det med "Annor" egentligen? Får man någon professionell som heter Anna eller Jenny/Jennie så är det garanterat bra personer. Det är i alla fall min erfarenhet, så jag tänker köra på dom namnet i fortsättningen med =)
Nåväl, hon var superbra i alla fall. Tog sig betydligt mer tid än läkaren i lördags. Anna kollade i halsen, kände i ansiktet, kollade i näsan, lyssnade på vad jag hade att säga och antecknade.
Enligt läkaren i lördags så ger dom inte längre antibiotika mot bihåleinflammation men Anna sa idag att jag verkligen uppfyllde kriterierna för att få just antibiotika. Hon skrev ut Kåvepenin. Ska ta 6 stycken om dagen (2 st 3 gånger om dan) Det lät mycket tycker jag men bara jag blir bra så gör jag vad som helst. Hon sa att jag nog kommer känna en förbättring till helgen i alla fall, kan knappt vänta!
Hon frågade hur mitt snor såg ut. Ja, hur beskriver man snor? Jag vet knappt hur det ser ut när jag inte är förkyld. Men har sett att det är grönt och slemmigt och det kan väl knappast vara normalt. Tack och lov hade hon samma uppfattning när hon kollade i näsan på mig.

Nu ser jag fram emot att bli människa igen!

Bakom stängda dörrar

Har börjat dikta lite igen, kul =)

Bakom stängda dörrar

Ingen såg vad som hände

Ingen ville se

Jag hatade och jag kände

Jag orkade inte mer

Hon som skulle älska mig mest

Orkade inte älska mig alls

Livet var pest

Och jag kunde inte gå någonstans

Jag vände mig om

Det här måste vara slutet

För alla dom

Som hatade, för det som var förflutet

Jag kämpade, och jag slet

Men ingen visste om

Hur olycklig jag var

Och hur smutsig och tom

Jag vänder mig om och går

Men varje gång jag ser dig

Så slits gamla sår

Den dagen jag föddes

Det var dagen jag dog

Ingen såg mig

Och ingen förstod

Jag försöker lämna dig bakom mig

Försöker hitta vägen ut

Nu har jag det bra

Bätre än förut


Mitt liv - en svängdörr

Häromdagen köpte jag en nässköljare som förhoppningsvis skulle vara botemedlet mot min bihåleinflammation. I början var det väldigt skönt att använda den, även om det var något obehagligt. Skiten skulle ju upp i ena näsborren och ut i den andra. Ibland kändes det som att den åkte upp några varv i hjärnan innan det åkte ut. Och det som kom ut sen då!! Tänker inte ens beskriva det för det var så äckligt! Inte konstigt att det blir täpp kan jag säga. Det saltet som följde med nässköljaren tog slut igår så sen dess har jag fått göra egen saltlösning. Så svårt sen då, salt och lite vatten. Idag när jag skulle ha in det i näsan så gjorde det nåt så helvetiskt ont så av dom 60 milliliter som skulle in så fick jag bara in hälften. Det kändes som att något tog emot så att det liksom inte kunde åka runt och komma ut i andra näsborren. Av förklarliga skäl tog jag nässpray istället och då släppte värken i bihålorna. Undra om det inte gjorde så ont för att jag kanske fått i mig lite för mycket salt. Kommer få hjärnskador av allt saltet.
Har legat i sängen större delen av dagen men nyss tog jag mig en dusch, kände mig friskare av bara det =)

Tack gode gud för nässköljare och nässpray.



Har legat och funderat lite när jag ändå låg i sängen. Tänkte lite på mitt lilla förflutna. Inte så att jag mådde dåligt av det utan tänkte mer på ett "förnuftigt" sätt. Mamma har aldrig velat ha mig men det gör inte så mycket, det är ömsesidigt.
Mitt liv har varit som en svängdörr - människor har bara passerat och jag har knappt hunnit lägga märke till det.
Har oroat mig lite för min och Annas kontakt. Har inte varit arg på henne. Det är så lätt att förstå henne när hon ger mig så mycket och förstår mig på bästa sätt. I början av våran kontakt så var jag ofta arg på henne men det var för att jag var van vid hur dom flesta andra alltid varit mot mig. Men nu vet jag att jag FÅR vara arg för Anna, jag FÅR känna mig sviken av henne och alla andra, jag FÅR sörja det som ingen annan tillåter mig att sörja. Jag får känna vad jag vill för henne, hon dömer mig inte.
Idag skrev jag bara till henne att jag känner att hon inte svarar på mina sms längre men att jag förstår att hon har mycket att göra. Hon tog det precis så bra som jag trodde att hon skulle göra. Ibland behöver man bara höra att det är andra faktorer än en själv som gör att människor kanske inte svarar. Hon svarade på det sms:et och nu är det problemet ur världen. GO MARIA!!! =)
Skulle egentligen ha gått till Anna idag eftersom jag går till henne på onsdagar men i och med att dom har stängt imorgon så stänger dom tidigare idag. Det kan jag sakna lite med Annas och min kontakt, att om det är så att hon får föhinder någon vecka när jag ska vara där eller om det är stängt just den dagen så tar vi ingen annan tid utan då hoppar vi över hela veckan. Så ibland kan det dröja 3 veckor innan vi ses igen. Men samtidigt vill inte jag "kräva" att vi ska ändra det för det finns säkert dom som mår sämre som behöver tiderna bättre än jag. Men det är lite synd när man är igång och bearbetar så bra så ska det bli långa uppehåll. Men jaja, både Anna och jag är unga så vi hinner dras med varandra i många år till =)