Aldrig mer en extrainsatt tid

2011-11-09 / 07:54:44
Jag hade fått en extratid hos Anna igårkl. 14 Det var det v'rsta samtalet jag har haft med henne.
Hon började: Jaja. du ville ha en extra tid, så vad handlar det om?
Eh WHAT???? Det enda jag skrev i messet till hen ne var att jag inte mådde bra och behövde ha hjälp med det. Så satte HON in en extratid och sen får hon det att låta sopm att det var jag som ville det.
Jag berättade lite kortfattad om det som hänt den närmaste veckan, att jag känner det börjar gåt ut över jobbet, att jag kan känna avund när jag ser andra ha bra relation och att  jag sörger och har svårt att acceptera att jag själv inte har det och aldrig kommer få. Anna menade då att om jag vill ha egen fa,milj så är det väl bara att gå ut  och skaffa. Hon verkar inte alls förstå det äckel och avsky jag känner. Bara ett erkänna att jag vill ha barn får mig att känna mig smutsig
Hon sa det på ett sätt som fick det att kännas som hon sa "Det är väl bara att ut och knulla så sitter du sen där med en unge om ett år." Simpelt eller?
Jag tappade hoppet där jag satt och blev så där innäsluten. Jag tycktre inte hon förstod alls och det kändes mest som jag tog upp hen nes dyrbara tid helt i onödan. Jag får ge tillbaka den tiden så idag jag har messat henne och sagt att vi kan hoppa över idag så ses vi nästa vecka. Hon har inte svarat än dock och jag skiter faktiskt i vilket. Hoppas nästan hon inte svarar.

Efter Anna var det dags för Karolina då vi skulle gå igenom utredningspapperen, Hon var så bra så jag bara ville krama henne, men man kramar inte en psykolog har jag lärt mig.
Hon satt där framför mig och lät mig gråta fast jag hade händerna för ansiktet som vanligt. Hon förstod, hon bara fanns där, och hon frågade hur läskigt det var att gråta där
- Vad tänker du på?
- Jag vågar inte tänka
- Hur läskigt är det att sitta och gråta här?
- Väldigt läskigt, svarade jag
- Men du sitter kvar?
. Jag vågar inte resa mig
- Men du vågar gråta?
- Jag kunde inte hålla tillbaka längre

Väldigt meningsfullt va??
Ja hon var i alla fall en klippa och till sist kändes det mycket bättre. När jag gick ut därifrån så kunde jag fortsätta mitt liv igen. Nu ska jag fortsätta mitt liv på jobbet

En enda chans

2011-11-02 / 19:57:05
Idag har det inte alls varit någon bra dag för mig. Jobbet kändes tungt och jag var glad över att jag hade köksuppgifterna vid maten idag, då kunde jag dra mig undan, vara för mig själv och bara tänka i godan ro.
Sen var det besök hos Anna vilket inte heller kändes bra.
Vi skulle fortsätta med våran affektskola och idag var det rädsla vi skulle gå in på. Dessutom skulle vi prata om min ekonomi. Inget av detta gjorde vi och hur hon hade tänkt kring dagens samtal fick jag inget kläm på.
Hon började med att prata om förra veckans samtal då jag bröt ihop. Det var visserligen vettigt och nödvändigt att prata om det men sen ledde det till att vi kom in att prata om Annika (en terapeut jag hade för er som inte följt min resa)
Det var ca 2 år sedan jag slutade hos Annika. När jag mådde dåligt så var hon riktigt elak och kunde kläcka ur sig saker som att jag var respektlös mot henne och annat skit.
Detta var 2 år sedan och jag minns faktiskt inga detaljer, men oftast är alla så nyfikna så får dom inte veta några detaljer så kan dom inte hjälpa. Det kändes som att Anna inte heller kunde säga så mycket eftersom jag inte kunde berätta exakt vad som hade hänt. Åter igen; jag slutade hos Annika för 2 år sedan och hade haft kontakt med henne i ca kanske 6 år sammanlagt. Att jag inte minns vad som har hänt är ändå ett gott tecken för mig då det visar att jag ändå har förmågan att lägga saker bakom mig och inte älta om och om igen. det borde man berömma mig för istället för att säga/visa att man inte kan hjälpa mig om jag inte minns.
Anna tyckte väl det var lite konstigt att jag kunde bli jättearg på Annika och idag vågar jag inte visa några känslor alls. Men kan väl säga som så efter att ha varit arg hos Annika så har jag lärt mig av mina misstag.

Förra veckan sa Anna att hon och Karoilina är professionella och kan ta mina känslor. Jag kan säga att efter alla mina år inom psykiatrin så är inte en utbildning en garanti för att man kan ta känslor. Den som tror det är ju en idiot!
Jag litade på Annika och hon svek mig, gång på gång under 6 års tid och jag vet att Annas och Karolinas position inte är någon garanti

Jag har gått och tänkt jättelänge på att jag vill ta upp det som hände mellan mig och Annika med någon. Jag har haft Anna ett år nu och jag har tänkt att jag ska ta upp det men först ville jag känna av var hon står. Jag vill inte riskera att bli sviken ännu en gång av en i maktposition. Idag kom liksom bara rätt läge att dra upp det, men jag ångrar det djupt för det rubbade min tillit till Anna, något som jag värdesätter mer än livet självt. När det gäller människor i maktposition så ger jag dom en chans, inte mer. Jag är hård, men rättvis mot mig själv.
Hon fick en chans....och hon sumpade den.

När jag pratade om Annikas och min relation så sa hon visserligen att det inte var rätt det Annika hade gjort/sagt men ändå så hänvisade hon till livet, att så är det ute i verkliga livet, att alla inte kan ta ens känslor och blablabla. Nu handlar det inte om vem som helst ute i verkliga livet, nu handlar det om att jag lade mitt liv och min tillit i en behandlares händer. När jag gör det så förväntar jag mig att hon kan sitt jobb och att hon kan ta mina känslor. Kompisar förväntar man sig inte riktigt det av eftersom dom inte har den utbildningen och den rollen. Det kanske är därför jag så sällan lägger mitt liv i mina kompisars händer. Jag vill inte bli besviken och jag vill inte utsätta dom för något dom inte kan hantera.

Sen detta eeeeeviga tjatande så fort det är något, om att de professionella också är människor. Vad är jag då? En jävla robot? Dom är åtminstone utbildade och har VALT att lyssna på andra och ta emot andras känslor med allt vad det innebär.

När jag gick ifrån Anna så tänkte jag att vill hon ha smaskiga detaljer så ska hon minsann få det och tänkte att jag skulle skriva ut inlägg från bloggen från den tiden (Tack gode gud för bloggar!) men nu är jag mer inne på att säga till Anna att vi aldrig mer ens ska nämna Annikas namn. Funderade på att skicka iväg ett sms till Anna om det men då får jag väl höra det nästa vecka att jag inte ska sms:a och jag vet inte hur mhycket jag är beredd att offra av mitt eget mående och av min tillit till Anna bara för att få saker sagt.
Annnikas och min relation har skadat mig och skadade terapin och min tillit till behandlare. Jag tänker på det mycket i perioder men samtidigt är Anna och Annnika kollegor och jag får helt enkelt respektera att Anna är inte så "stark" och "självständig" som jag trodde i detta så jag vill aldrig mer, aldrig någonsin, prata med henne om Annika igen. Jag har försökt men det gick inte.

Bara en enda chans.....

Ett tag sen

2011-10-27 / 13:56:30
Ett tag sen jag skrev här nu men nu känns det som att det är läge för det. Jag har gjort om min borderlineutredning, ÄNTLIGEN! Träffade psykologen 3 gånger. Första gången satt vi tre timmar, andra gången två timmar och tredje gången 2 timmar. Igår träffades vi en fjärde gång och då fick jag resultatet i min hand. Gissa om det var skönt att läsa "Maria visar inga tecken på någon personlighetsstörning" HAHA REVANSCH!!!! Tän kte jag skulle sms:a psykologen som först såg att jag var "frisk" men inte hunnit det än.
Igår var dock inte den bästa dagen för mig. Var deppig och mer ledsen än vad jag varit på mycket länge. Jag har ställt upp så jäkla mycket för en kompis genom att vara barnvakt för att dom ska få ihop sin vardag eftersom både hon och pappan jobbar kväll. I förrgår fick jag reda på att hon ljuger väldigt mycket. Då skulle jag vara barnvakt så jag träffade dom, hennes kille var också med. Hon ljög då för sin kille om att hon skulle till jobbet och låtsades gå till jobbet och sen kom tillbaka efter en stund och sa att hon inte skulle jobba. Ja, det hela är väldigt invecklat.
Jag blev givetvis väldigt ledsen och besviken. Dessutom så känns det som att hon tar mig för givet. Hon planerar en massa utan att fråga mig utan säger bara "Jag tänkte att vi kunde göra så här".
Jag var nog lite spänd för resultatet igår också. Jag förväntade mig att jag skulle reagera på ett visst sätt när resultatet skulle komma, att jag skulle känna sånt glädjerus och att jag skulle känna mig helt fri från allt vad diagnoser heter. Men så blev det alltså inte. Jag var för ledsen för att ens kunna känna någon glädje och då blev jag så besviken på mig själv. Innerst inne visste jag att jag var jättelättad men jag kunde inte riktigt känna det.

Satt hos psykologen endast en kvart, sen gick jag ut i väntrummet och väntade på mitt besök hos min psykolog, Anna.
Vi skulle gå igenom affekter och jag fick frågor hem jag skulle svara på så jag hade skrivit upp en del. Tyvärr var jag inte alls på hugget och till sist frågade Anna "Vill du inte göra det här idag Maria eller varför är du så negativ?" Då kände jag att hon typ var arg på mig eller något.
Jag blir fruktansvärt rädd när de negativa känslorna svämmar över och jag kunde inte hålla tårarna borta. Jag höll för ansiktet och ville inte alls att Anna skulle se mig gråta. Hon sa upprepade gånger att jag FÅR gråta, att det inte är något farligt och att det är helt okej att känna som jag känner. Hon sa även att jag fick ta en näsduk men det var jag för rädd för, och jag var för rädd för att prata eller röra mig. Det kändes som att jag gick flera steg bakåt.
Ju mer hon pratade och sa att det var okej och att jag fick gråta, desto mer kunde jag ta bort händerna från ansiktet, lite åt gången. Jag började prata och till sist hade jag berättat om hela historian kring min kompis och kring hur jag kände med utredningsresultatet. När jag gick därifrån var jag betydligt mycket gladare och kände en lättnad över att jag hade fått tillåtelse att visa så mycket känslor.

I natt drömde jag om jag att jag flydde. Mamma var typ onykter och arg. Jag flydde från både pappa och mamma, jag sprang och sprang och sprang. Rätt som det var så var jag utan kläder, hade bara ett täcke som jag höll om mig när jag sprang. På vägen tappade jag täcket och innan jag fick upp det igen och om det kring min kropp så var det någon som såg mig och skrattade åt mig. Träffade sen någon på vägen som hjälpte mig och vad mig kläder som jag kunde ta på mig. Jag tror att denna någon är Anna. Och jag tror att min nakenhet och att någon skrattade åt mig har att göra mig gårdagens känslostorm. Anna sa att det verkade som att det finns så mycket skam över mina känslor.

Jag har skrivit på Facebook och i min öppna blogg om att jag gjort en utredning men jag har inte skrivit vad för utredning. Nu har jag några kollegor på Facebook och jag har verkligen världens bästa kollegor. Vi har så kul ihop. Men dom tror att bara för att jag skriver om det så vill jag att folk ska fråga. Så är det ju inte riktigt. Många på Facebook vet omn att jag har haft Borderline och utredningar och sånt så dom frågar ju inte på grund av det. Dom är bara glada för min skull. Dom andra på Facebook som inte riktigt vet om det, dom har ändå vett att tänka att det är min privatsak och frågar inget på grund av det. Det är bara mina kollegor som är lite nyfikna. Dessutom tänker jag ofta att ingen bryr sig om vad som händer mig ändå.
Nu har jag i alla fall blivit fri från diagnoser, vilket är jätteskönt, så nu har jag bestämt mig för att inte nämna det i öppna bloggen och inte heller på Fejjan.

Tomhet

2011-06-28 / 19:21:18
Nu ikväll har en känsla av tomhet kommit över mig. Vetskapen och känslan av att jag inte har en trygg grund blir bara svårare att hantera. Jag tror inte det är för att jag börjat bearbeta allt, jag känner bara en enorm sorg och tomhet. Det var lättare förr när jag inte visste. Då visste jag inte vad jag gått miste om och att det andra gjorde mot mig var fel. Det var betydligt mycket lättare att hantera än det jag känner och går igenom nu.
Alla mina vänner har sitt, alla jag känner har sitt och ingen skulle bjuda in mig. Alltså, jag umgås med vänner en hel del men jag kan aldrig få det jag allra helst vill ha. Jag KAN INTE få det och det gör så förbaskat ont!!! Jag känner en sån sorg över det som jag försöker svälja hela tiden.
Jag inbillar mig att jag skulle känna mig mera hel om någon vuxen människa liksom "tog sig an mig". Det låter barnsligt och det är det antagligen men det är just vad jag behöver. Någon som jag fick prata massor med, någon som jag fick komma nära och som ville vara nära mig, någon som kunde öppna sin dörr för mig lite extra. Jag behöver det och jag längtar efter det.

Jag drömmer också om att bilda egen familj men det känns mer och mer avlägset. Jag är antagligen för rädd för att ens komma nära någon. Jag kommer dö ensam.
Jag känner mig så fruktansvärt värdelös, ensam och sorgfylld. Ingen kommer någonsin vilja ha mig. Jag kommer aldrig betyda något. Jag kommer bara sitta här och ruttna bort, det kommer växa mossa på mig......

Tilliten körd i botten

2011-06-22 / 22:12:55
Samtalet började bra hos Anna idag. Vi pratade lite allvar, skojade lite, skrattade lite....men nu i efterhand tvivlar jag på att man ens får skratta och skoja i terapin, där kanske allt ska vara stenallvarligt.
Allting flöt som sagt på väldigt bra...ända tills hon ville utvärdera terapin och frågade vad jag tycker funkar bra resp mindre bra. Jag sa att där i rummet funkar allt bra och jag specifierade mig. Sen tog jag ett djupt andetag för att svara på frågan vad som funkar mindre bra. Jag brukar inte kunna säga till någon så där face to face om det är "dåliga" saker, men nu tog jag en enorm risk.
Jag höll andan medan jag sa "det som funkar mindre bra är sms-kontakten" Jag tycker inte sms-kontakten i sig funkar dåligt men jag har svårt att lita på Anna att hon inte kommer dra bort den eftersom hon drog bort mailkontakten, vilket jag också sa.
Då kom smällen som jag nästan gått och väntat på och varit orolig för. Hon tycker inte att sms-kontakten funkar bra och sen förklarade hon vad hon menade med att jag föväntar mig svar och blir besviken ifall jag inte får det och att det blir som en terapi vid sidan om och sen påpekade hon 3 (TRE!) gånger att hon inte har något sånt med någon annan patient, som om jag skulle bry mig.
För det första: Om jag blir besviken för att jag inte får svar så är det upp till mig, jag tycker det är skönt att bara få skriva till någon som läser det. Visst, jag skrev till henne för en tid sedan och bara sa att det kändes som att hon inte svarar mina sms längre men jag påpekade också att jag förstod om hon hade mycket att göra. Då anser jag att jag ändå gav henne space. Sen släppte jag det.
Jag har lättare att ta den "besvikelsen" än att ta besvikelsen över att inte får messa alls.
Innan det blev så där tokigt idag så sa hon att jag får känna vad jag vill och får vara den jag är för henne, hon försvinner inte ändå och blir inte arg på mig. Men sen tar hon bort sms-kontakten för att jag ska träna på att bli mer verbal. Jag är väl för fan så verbal som jag vill och jag kanske inte vill bli mer verbal än jag är (?!) Först får jag vara hur jag vill för att i nästa sekund vilja ändra på mig. Jag bestämmer själv hur verbal jag vill vara. Jag älskar att skriva och uttrycka mig i skrift, jag utvecklas enormt mycket på det och får ur mig väldigt mycket. Det är min frizoon och mitt stora intresse som jag inte vill döda.
Anna tycker (och säkert många andra också) att det blir en del missförstånd i sms. Jag kan hålla med om det men det kan faktiskt bli missförstånd överallt, det kan det bli även verbalt. Jag tycker också att det nästan lättare blir missförstånd verbalt för då säger man så mycket impulsivt utan att tänka sig för men när man skriver får man en chans att tänka innan man "öppnar käften".

Hon sa också att hon ville "testa" en period och att jag hade haft sms-kontakt med min tidigare behandlare och att det därför kunde vara bra om vi började så. Men VARFÖR I HELVETE SA HON INTE DET FRÅN BÖRJAN DÅ UTAN KOMMER MED ALLT EFTERÅT????????
Jag känner mig så satans värdelös, att jag har sabbat allt. Hade jag skött sms-kontakten bra så hade det säkert varit annorlunda. Fan vad jag hatar mig själv, att jag inte kan göra något jävla piss rätt.
Jag vågar inte ens tänka på vad jag kan göra om jag inte får ventilera på mitt sätt. Kommer säkert sms:a Annika istället. Det är rätt destruktivt men det är det minst destruktiva.
Det känns som att det mer och mer blir Annas terapi istället för min för hon ska ha allt på sitt sätt.

Nästa slag blev när hon frågade: Vad har du för mål med terapin? Hon sa det på ett sånt sätt så det kändes som att hon tyckte jag sitter där för att ha roligt, få lite sällskap och ha en trevlig stund, att jag påp något sätt har gått i terapi så länge så det har blivit som ett "hem" Hon förnekade att hon tyckte så men jag tror henne inte.
Visst, jag har gått i terapi i 13 år, men med tanke på att jag har enormt mycket i bagaget så tar det tid.
Så här ser min terapihistoria ut:

1998-1999 = BUP. Var helt förstörd, inlagd på sjukhus, svårbehandlad
1999-2001 = Psykolog på öppenvården. Fick bra hjälp men tills år 2000 bodde jag fortfarande hemma under hemska förhållanden och kom därför ingenstans i terapin.
2001-2004 = Annika. Ni som har följt min blogg vet ju hur det har varit, rena psykiska tortyren
2004 - 2006 = En kurator som var bipolär och därför hände konstiga saker och hon kunde kanske inte hjälpa mig egentligen.
2006 - 2010 = Annika igen och den psykiska tortyren.
2010 (maj - oktober) = Eva. Världens bästa och fick ÄNTLIGEN börja bearbeta saker, jag fick börja känna och bli en egen person.
2010 - NU = Anna

Ja, så ni ser nu va hur mycket terapi jag egentligen har fått. Jag hade kanske kommit ännu längre om jag hade fått rätt hjälp från början.  Det är ingen som vet.

Just nu är tilliten till Anna körd i botten. Hon sa att jag kan skriva på ett papper hur jag känner och sen ta med till henne (istället för att sms:a) men det vågar jag inte för vem vet hur länge jag får göra det?
Jag vet att jag inte kommer känna så här för all framtid, jag kommer få dåligt samvete för mitt beteende, jag kommer må bra igen, jag kommer tycka om henne igen, våran relation kommer bli bra igen och blablabla. Men just nu känns det som att den är körd i botten och jag vet inte riktigt hur jag ska få tillbaka den. Jag känner mig kvävd, låst och vet inte hur jag ska komma loss och börja andas igen. Var får jag ens luft ifrån?
Jag får helt enkelt hålla mig till bloggen, skit samma om ingen ger mig respons eller kommenterar. Det kanske är ett bevis på att ingen förstår och just nu är det bättre att man då är tyst om man ändå inte förstår det jag skriver.
Håller jag mig enbart till bloggen så kommer jag hantera saker på konstiga sätt eftersom jag då inte riktigt "bollar" med någon, jag kommer stänga in allt och det kommer vara så mycket som jag inte drar upp i terapin och det kanske då kommer ta ännu längre tid innan jag blir "klar" där. Men skit samma, jag orkar inte bli besviken mer.

När Anna frågade mig vad jag har för mål med terapin så sa hon "I början så var det att du ville uttrycka dig mer och lösa saker på jobbet men sen ändrade du dig längre fram och ville bearbeta" och det tyckte hon var konstigt. Vadå konstigt???? Hur fan skulle jag kunna lita på henne från första stund. Skulle jag bara klampa in där och börja prata misshandel och sexuella övergrepp? Tror inte så va!!!

Äh blir bara argare när jag skriver. Ni ser, det funkar inte alls för mig att enbart skriva till "någon" som ändå inte svarar. Känslorna blir bara starkare och till sist står jag inte ut längre.

GODNATT!!!

Känner mig ledsen

2011-04-29 / 18:28:31
Känner mig ledsen nu ikväll. Kanske borde äta något för att få upp humöret, om det nu skulle hjälpa. Känner mig ledsen och ensam. Helgerna är rätt jobbiga för då är de flesta lediga och ska vara med sina familjer. Jag har ingen egen familj och den familj jag har (föräldrar och syskon) är inte mycket till familj.

Har snart nedtrappat klart min medicin. Men när det känns som det känns ikväll så vill jag nästan öka den till full dos igen. Jag har mått superbra under hela nedtrappningen och oftast mår jag BRA. Det som dock är jobbigt är att jag sover sämre, är ständigt trött och orkeslös och har gått ner i vikt. Det med vikten oroar mig mest. Innan jag började nedtrappningen så vägde jag 60 kilo och nu är jag nere på 57, det är så jag vill gråta. Ska nog ta full dos ikväll för att se om jag sover bättre i natt och hur det känns imorgon. Kanske helt enkelt ska skita i att sluta med medicin, kanske är meningen att jag ska äta den resten av mitt liv och det vill jag inte. Men jag är så rädd för att gå ner mer i vikt och allting blir en ond cirkel. Är jag trött och orkeslös så orkar jag inte laga mat och äta och får jag inte i mig tillräckligt med mat så blir jag trött och orkeslös.

Blir så trött och less....

Svarta ögon

2011-04-27 / 20:04:18
Bäst att skriva det här i den låsta bloggen så ingen tror att jag tänker mörda någon vilket någon trodde häromdagen.

Var hos Anna idag. Hade ett bra och djupt samtal. Först var jag som vanligt. Lite barnslig och flinade åt saker som jag egentligen tycker är jobbiga. Det är så jag är i terapi nu för tiden, flinar hellre än känner jobbiga känslor.
Vi pratade mycket om mina föräldrar som, både Anna och jag tror, är lågbegåvade.
Jag fick berätta om hur känslokalla mina föräldrar varit under min uppväxt, hur jag tvingades trösta mamma och be henne om ursäkt fast jag inte gjort något fel, jag berättade om hur jag tvingades välja mellan pappa och mamma när dom diskuterade skilsmässa (dom är fortfarande gifta), om hur pappa började gråta när jag var grät och mamma använde våld för att bedöva mina känslor, om hur mamma hotade med att ta livet av sig eller med skilsmässa så fort det inte blev som hon ville.
Jag blev känslosam, inte lika barnslig längre och jag flinade inte längre. Tårarna var innanför ögonlocket men jag gråter nästan aldrig hos henne.

Jag öppnar mig inte så mycket speciellt ofta hos henne. Det har tagit tid att börja lita på henne efter alla svek, så jag har mest kört "flinvarianten".
Jag berättade också för henne om de svek jag fått från professionella, att jag mer har blivit straffad än belönad när jag gjort framsteg.
Hon förstod och allting kändes nästan perfekt så långt......tills hon sa "Nästa vecka har vi planering så vi ses inte förrän om två veckor".
Jag återupplevde då alla onödiga framsteg och kände att jag hade öppnat mig i onödan, att jag aldrig mer skulle öppna mig. Höll masken och när jag kom ut grät jag en skvätt och sen kändes det bättre.

Jag skulle aldrig sjunka så lågt så jag skulle sitta där och berätta om hur jag upplever det, eller att gråta över en sån grej. Efter en stund skrev jag dock ett sms till henne och skrev att det kändes konstigt men försökte skriva det på ett lättsamt sätt så hon inte skulle tro att jag är helt ur balans. Jag har så svårt att visa hur jag egentligen känner för när jag gör det så känner jag mig liten och obetydlig, som en harlort. Dessutom är jag rädd för den andres reaktioner, vill inte tvingas möta dom.

När Anna sa att vi inte kan ses nästa vecka tänkte jag för en stund "Vill du bli strypt snabbt eller långsamt?" Jag måste ändå påstå att jag var sjysst som gav henne valmöjligheter. Nu vill jag inte strypa henne längre men jag ångrar att jag öppnade mig så pass mycket.

När glada besked kommer dalar humöret

2011-04-18 / 19:26:01
Ikväll ringde dom från ännu en förskola och frågade om jag kunde jobba redan imorgon 9-16.15, Jag kan ju liksom inte tacka nej och jag VILL verkligen jobba. Det som dock känns extremt surt är att jag skulle till Anna (psykologen) imorgon och nu missar jag det. Jag har inte varit hos henne på 3 veckor och kan inte gå till henne nästa vecka heller på grund av jobb.
Jag är jätteglad att jag få jobb men samtidigt ledsen och nervös innan jag har kommit dit. Så fort jag har lagt på telefonluren så känner jag mig ledsen och nästan vill gråta. Men jag försöker tänka att jag vet att det blir bra ändå. Det är bra så länge jag inte skadar mig själv. Men nu ikväll kommer jag nog inte kunna äta något på grund av nervositet och jag kommer typ ta en sömntablett kl. 20 om jag känner mig själv rätt. Jag önskar att min hjärna och kropp kunde reagera annorlunda i såna här situationer.
En tanke som också far igenom mitt huvud är "Tänk om jag kommer jobba så mycket så jag tvingas lägga in mig på psyk, ta överdoser och hamnar i gamla mönster". Det är nästan som att det är ett försvar för jag börjar genast tänka på att skada mig själv. Kanske är det för att jag är rädd för att misslyckas. Skulle jag misslyckas så har jag i alla fall tabletter och vassa saker att luta mig mot, gamla beteenden som jag aldrig trodde att jag skulle komma tillbaka till.
Rädslan är tydligen större än någonting annat, för jag tror det är det det handlar om - RÄDSLAN!

Allt äckligt dras till mig

2011-03-26 / 19:36:43
Nu känner jag mig allt annat än bra. Misslyckad och äcklad är närmare sanningen.
Jag har en asjobbig granne. När jag flyttade in kom han med choklad för att hälsa mig välkommen. Trevligt tyckte jag men sen har det fortsatt, denna chokladutdelning, ringningar på dörren och han ler och skrattar som om vi vore nyförälskade. För en tid sedab tog han mig på huvudet och idag tog han mig på handen. Vet fan inte vad jag ska göra. En riktig mespropp är jag, lik min far.
Självklart vänder jag också allt detta mot mig själv så jag känner ilska gentemot mig själv, äckel, hat osv för att jag inte kan ge honom en spark i röven och be honom dra åt helvete.
Detta med choklad och allt kan ju låta JÄTTEGULLIGT......om det inte vore för att han är ca 30 (TRETTIO) år äldre än mig. Han är säkert nästan 60 bast medan jag är 30 men ser ut som 24.
En kollega sa till mig att hon har sett honom vid gymnasiet och det verkade som om han kollade in "småtjejerna" Så jävla äcklig så jag vill kräkas!!!!!!

Varför ska allt äckel dras till migf?? Alla jävla övergrepp av äckliga gubber som hade kunnat vara mina farsor. Jag hatar det!!! HATAR!!!!! Grannen får gamla minnen att väckas till liv och det ända sättet att ta mig ur det är att skada mig själv. Men jag får inte, FÅR INTE!

Låst blogg

2011-03-24 / 07:26:18
Förut när jag har haft låsta bloggar så har jag skrivit om jobbiga och tråkiga saker, sånt som jag inte kan ta med vem som helst. Men nu mår jag så underbart bra så jag har liksom inget behov av att skriva om jobbiga saker och inget att skriva om. Su i nuläget vet jag knappt vad jag ska ha den låsta bloggen till, men det dyker nog upp ett och annat så småningom =)

Ska vara hos tandläkaren om en timme. Har sjuk tandläkarfobi men än så länge känner jag mig faktiskt rätt lugn.

Får se om jag kommer på mer att skriva under dagen. Har näst sista stängningen på jobbet =( Slutar ju där om exakt en vecka.  Min sista dag ska jag planera något för dom barn jag har haft mest hand om, alltså F-klassen, 1:an, 2:an, 3:an och 4:an. Det lutar åt en skattjakt men jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp den eller vad som ska vara skatten. Tar gärna emot tips! :)
Sista dagen har även personalen planerat något för mig som jag inte har en aning om vad det är. Vet bara att dom ska ha en avslutningsfika för mig men det verkar som att dom har något mer i tanken =)

Nu ska jag göra mig iordning för att gå till tandläkaren.

Via Dolorosa

2011-03-20 / 17:31:59
Via Dolorosa är grekiska och betyder smärtornas väg. Passar utmärkt som bloggnamn tycker jag då jag verkligen har gått smärtans väg men nu har jag ändrat spår så nu går jag livets väg. Undra vad livets väg heter på latin =)
Jag tror att jag ska lösenordsskydda denna blogg eftersom jag redan har en annan öppen, en som är kopplad till Facebook.
När jag började blogga för en massa år sedan så började jag på blogg.se men tyckte det blev lite tråkigt och gick då över till blogspot. Men nu tycker jag blogspot är tråkig eftersom det inte finns några snygga mallr så nu går jag tillbaka till blogg.se eftersom jag hittat ett ställe där det finns snygga mallar att ladda ner. Har hunnit med en runda till wordpress också under åren. Jag ligger i med andra ord :)

Imorgon är det jobb igen och jag bör inte klaga på trötthet för jag har fått 3 lediga dagar. Tyvärr så är nätterna inte min bästa tid på dygnet då jag vaknar runt kl. 2 varje natt och får ta sömntablett. I natt ska syrran sova hos mig så då kanske jag kan lägga mig lite senare och hoppas på att det har effekt på min sömnstörning.
Imorgon blir det gymmet också. Bröt ju ett revben för 1.5 månad sedan men nu börjar det som först att läka så nu börjar jag komma igång igen.

SEE YA!

Välkommen till min nya blogg!

2011-03-20 / 17:09:11