Ett tag sen

2011-10-27 / 13:56:30
Ett tag sen jag skrev här nu men nu känns det som att det är läge för det. Jag har gjort om min borderlineutredning, ÄNTLIGEN! Träffade psykologen 3 gånger. Första gången satt vi tre timmar, andra gången två timmar och tredje gången 2 timmar. Igår träffades vi en fjärde gång och då fick jag resultatet i min hand. Gissa om det var skönt att läsa "Maria visar inga tecken på någon personlighetsstörning" HAHA REVANSCH!!!! Tän kte jag skulle sms:a psykologen som först såg att jag var "frisk" men inte hunnit det än.
Igår var dock inte den bästa dagen för mig. Var deppig och mer ledsen än vad jag varit på mycket länge. Jag har ställt upp så jäkla mycket för en kompis genom att vara barnvakt för att dom ska få ihop sin vardag eftersom både hon och pappan jobbar kväll. I förrgår fick jag reda på att hon ljuger väldigt mycket. Då skulle jag vara barnvakt så jag träffade dom, hennes kille var också med. Hon ljög då för sin kille om att hon skulle till jobbet och låtsades gå till jobbet och sen kom tillbaka efter en stund och sa att hon inte skulle jobba. Ja, det hela är väldigt invecklat.
Jag blev givetvis väldigt ledsen och besviken. Dessutom så känns det som att hon tar mig för givet. Hon planerar en massa utan att fråga mig utan säger bara "Jag tänkte att vi kunde göra så här".
Jag var nog lite spänd för resultatet igår också. Jag förväntade mig att jag skulle reagera på ett visst sätt när resultatet skulle komma, att jag skulle känna sånt glädjerus och att jag skulle känna mig helt fri från allt vad diagnoser heter. Men så blev det alltså inte. Jag var för ledsen för att ens kunna känna någon glädje och då blev jag så besviken på mig själv. Innerst inne visste jag att jag var jättelättad men jag kunde inte riktigt känna det.

Satt hos psykologen endast en kvart, sen gick jag ut i väntrummet och väntade på mitt besök hos min psykolog, Anna.
Vi skulle gå igenom affekter och jag fick frågor hem jag skulle svara på så jag hade skrivit upp en del. Tyvärr var jag inte alls på hugget och till sist frågade Anna "Vill du inte göra det här idag Maria eller varför är du så negativ?" Då kände jag att hon typ var arg på mig eller något.
Jag blir fruktansvärt rädd när de negativa känslorna svämmar över och jag kunde inte hålla tårarna borta. Jag höll för ansiktet och ville inte alls att Anna skulle se mig gråta. Hon sa upprepade gånger att jag FÅR gråta, att det inte är något farligt och att det är helt okej att känna som jag känner. Hon sa även att jag fick ta en näsduk men det var jag för rädd för, och jag var för rädd för att prata eller röra mig. Det kändes som att jag gick flera steg bakåt.
Ju mer hon pratade och sa att det var okej och att jag fick gråta, desto mer kunde jag ta bort händerna från ansiktet, lite åt gången. Jag började prata och till sist hade jag berättat om hela historian kring min kompis och kring hur jag kände med utredningsresultatet. När jag gick därifrån var jag betydligt mycket gladare och kände en lättnad över att jag hade fått tillåtelse att visa så mycket känslor.

I natt drömde jag om jag att jag flydde. Mamma var typ onykter och arg. Jag flydde från både pappa och mamma, jag sprang och sprang och sprang. Rätt som det var så var jag utan kläder, hade bara ett täcke som jag höll om mig när jag sprang. På vägen tappade jag täcket och innan jag fick upp det igen och om det kring min kropp så var det någon som såg mig och skrattade åt mig. Träffade sen någon på vägen som hjälpte mig och vad mig kläder som jag kunde ta på mig. Jag tror att denna någon är Anna. Och jag tror att min nakenhet och att någon skrattade åt mig har att göra mig gårdagens känslostorm. Anna sa att det verkade som att det finns så mycket skam över mina känslor.

Jag har skrivit på Facebook och i min öppna blogg om att jag gjort en utredning men jag har inte skrivit vad för utredning. Nu har jag några kollegor på Facebook och jag har verkligen världens bästa kollegor. Vi har så kul ihop. Men dom tror att bara för att jag skriver om det så vill jag att folk ska fråga. Så är det ju inte riktigt. Många på Facebook vet omn att jag har haft Borderline och utredningar och sånt så dom frågar ju inte på grund av det. Dom är bara glada för min skull. Dom andra på Facebook som inte riktigt vet om det, dom har ändå vett att tänka att det är min privatsak och frågar inget på grund av det. Det är bara mina kollegor som är lite nyfikna. Dessutom tänker jag ofta att ingen bryr sig om vad som händer mig ändå.
Nu har jag i alla fall blivit fri från diagnoser, vilket är jätteskönt, så nu har jag bestämt mig för att inte nämna det i öppna bloggen och inte heller på Fejjan.