Aldrig mer en extrainsatt tid

2011-11-09 / 07:54:44
Jag hade fått en extratid hos Anna igårkl. 14 Det var det v'rsta samtalet jag har haft med henne.
Hon började: Jaja. du ville ha en extra tid, så vad handlar det om?
Eh WHAT???? Det enda jag skrev i messet till hen ne var att jag inte mådde bra och behövde ha hjälp med det. Så satte HON in en extratid och sen får hon det att låta sopm att det var jag som ville det.
Jag berättade lite kortfattad om det som hänt den närmaste veckan, att jag känner det börjar gåt ut över jobbet, att jag kan känna avund när jag ser andra ha bra relation och att  jag sörger och har svårt att acceptera att jag själv inte har det och aldrig kommer få. Anna menade då att om jag vill ha egen fa,milj så är det väl bara att gå ut  och skaffa. Hon verkar inte alls förstå det äckel och avsky jag känner. Bara ett erkänna att jag vill ha barn får mig att känna mig smutsig
Hon sa det på ett sätt som fick det att kännas som hon sa "Det är väl bara att ut och knulla så sitter du sen där med en unge om ett år." Simpelt eller?
Jag tappade hoppet där jag satt och blev så där innäsluten. Jag tycktre inte hon förstod alls och det kändes mest som jag tog upp hen nes dyrbara tid helt i onödan. Jag får ge tillbaka den tiden så idag jag har messat henne och sagt att vi kan hoppa över idag så ses vi nästa vecka. Hon har inte svarat än dock och jag skiter faktiskt i vilket. Hoppas nästan hon inte svarar.

Efter Anna var det dags för Karolina då vi skulle gå igenom utredningspapperen, Hon var så bra så jag bara ville krama henne, men man kramar inte en psykolog har jag lärt mig.
Hon satt där framför mig och lät mig gråta fast jag hade händerna för ansiktet som vanligt. Hon förstod, hon bara fanns där, och hon frågade hur läskigt det var att gråta där
- Vad tänker du på?
- Jag vågar inte tänka
- Hur läskigt är det att sitta och gråta här?
- Väldigt läskigt, svarade jag
- Men du sitter kvar?
. Jag vågar inte resa mig
- Men du vågar gråta?
- Jag kunde inte hålla tillbaka längre

Väldigt meningsfullt va??
Ja hon var i alla fall en klippa och till sist kändes det mycket bättre. När jag gick ut därifrån så kunde jag fortsätta mitt liv igen. Nu ska jag fortsätta mitt liv på jobbet

En enda chans

2011-11-02 / 19:57:05
Idag har det inte alls varit någon bra dag för mig. Jobbet kändes tungt och jag var glad över att jag hade köksuppgifterna vid maten idag, då kunde jag dra mig undan, vara för mig själv och bara tänka i godan ro.
Sen var det besök hos Anna vilket inte heller kändes bra.
Vi skulle fortsätta med våran affektskola och idag var det rädsla vi skulle gå in på. Dessutom skulle vi prata om min ekonomi. Inget av detta gjorde vi och hur hon hade tänkt kring dagens samtal fick jag inget kläm på.
Hon började med att prata om förra veckans samtal då jag bröt ihop. Det var visserligen vettigt och nödvändigt att prata om det men sen ledde det till att vi kom in att prata om Annika (en terapeut jag hade för er som inte följt min resa)
Det var ca 2 år sedan jag slutade hos Annika. När jag mådde dåligt så var hon riktigt elak och kunde kläcka ur sig saker som att jag var respektlös mot henne och annat skit.
Detta var 2 år sedan och jag minns faktiskt inga detaljer, men oftast är alla så nyfikna så får dom inte veta några detaljer så kan dom inte hjälpa. Det kändes som att Anna inte heller kunde säga så mycket eftersom jag inte kunde berätta exakt vad som hade hänt. Åter igen; jag slutade hos Annika för 2 år sedan och hade haft kontakt med henne i ca kanske 6 år sammanlagt. Att jag inte minns vad som har hänt är ändå ett gott tecken för mig då det visar att jag ändå har förmågan att lägga saker bakom mig och inte älta om och om igen. det borde man berömma mig för istället för att säga/visa att man inte kan hjälpa mig om jag inte minns.
Anna tyckte väl det var lite konstigt att jag kunde bli jättearg på Annika och idag vågar jag inte visa några känslor alls. Men kan väl säga som så efter att ha varit arg hos Annika så har jag lärt mig av mina misstag.

Förra veckan sa Anna att hon och Karoilina är professionella och kan ta mina känslor. Jag kan säga att efter alla mina år inom psykiatrin så är inte en utbildning en garanti för att man kan ta känslor. Den som tror det är ju en idiot!
Jag litade på Annika och hon svek mig, gång på gång under 6 års tid och jag vet att Annas och Karolinas position inte är någon garanti

Jag har gått och tänkt jättelänge på att jag vill ta upp det som hände mellan mig och Annika med någon. Jag har haft Anna ett år nu och jag har tänkt att jag ska ta upp det men först ville jag känna av var hon står. Jag vill inte riskera att bli sviken ännu en gång av en i maktposition. Idag kom liksom bara rätt läge att dra upp det, men jag ångrar det djupt för det rubbade min tillit till Anna, något som jag värdesätter mer än livet självt. När det gäller människor i maktposition så ger jag dom en chans, inte mer. Jag är hård, men rättvis mot mig själv.
Hon fick en chans....och hon sumpade den.

När jag pratade om Annikas och min relation så sa hon visserligen att det inte var rätt det Annika hade gjort/sagt men ändå så hänvisade hon till livet, att så är det ute i verkliga livet, att alla inte kan ta ens känslor och blablabla. Nu handlar det inte om vem som helst ute i verkliga livet, nu handlar det om att jag lade mitt liv och min tillit i en behandlares händer. När jag gör det så förväntar jag mig att hon kan sitt jobb och att hon kan ta mina känslor. Kompisar förväntar man sig inte riktigt det av eftersom dom inte har den utbildningen och den rollen. Det kanske är därför jag så sällan lägger mitt liv i mina kompisars händer. Jag vill inte bli besviken och jag vill inte utsätta dom för något dom inte kan hantera.

Sen detta eeeeeviga tjatande så fort det är något, om att de professionella också är människor. Vad är jag då? En jävla robot? Dom är åtminstone utbildade och har VALT att lyssna på andra och ta emot andras känslor med allt vad det innebär.

När jag gick ifrån Anna så tänkte jag att vill hon ha smaskiga detaljer så ska hon minsann få det och tänkte att jag skulle skriva ut inlägg från bloggen från den tiden (Tack gode gud för bloggar!) men nu är jag mer inne på att säga till Anna att vi aldrig mer ens ska nämna Annikas namn. Funderade på att skicka iväg ett sms till Anna om det men då får jag väl höra det nästa vecka att jag inte ska sms:a och jag vet inte hur mhycket jag är beredd att offra av mitt eget mående och av min tillit till Anna bara för att få saker sagt.
Annnikas och min relation har skadat mig och skadade terapin och min tillit till behandlare. Jag tänker på det mycket i perioder men samtidigt är Anna och Annnika kollegor och jag får helt enkelt respektera att Anna är inte så "stark" och "självständig" som jag trodde i detta så jag vill aldrig mer, aldrig någonsin, prata med henne om Annika igen. Jag har försökt men det gick inte.

Bara en enda chans.....