Tilliten körd i botten

2011-06-22 / 22:12:55
Samtalet började bra hos Anna idag. Vi pratade lite allvar, skojade lite, skrattade lite....men nu i efterhand tvivlar jag på att man ens får skratta och skoja i terapin, där kanske allt ska vara stenallvarligt.
Allting flöt som sagt på väldigt bra...ända tills hon ville utvärdera terapin och frågade vad jag tycker funkar bra resp mindre bra. Jag sa att där i rummet funkar allt bra och jag specifierade mig. Sen tog jag ett djupt andetag för att svara på frågan vad som funkar mindre bra. Jag brukar inte kunna säga till någon så där face to face om det är "dåliga" saker, men nu tog jag en enorm risk.
Jag höll andan medan jag sa "det som funkar mindre bra är sms-kontakten" Jag tycker inte sms-kontakten i sig funkar dåligt men jag har svårt att lita på Anna att hon inte kommer dra bort den eftersom hon drog bort mailkontakten, vilket jag också sa.
Då kom smällen som jag nästan gått och väntat på och varit orolig för. Hon tycker inte att sms-kontakten funkar bra och sen förklarade hon vad hon menade med att jag föväntar mig svar och blir besviken ifall jag inte får det och att det blir som en terapi vid sidan om och sen påpekade hon 3 (TRE!) gånger att hon inte har något sånt med någon annan patient, som om jag skulle bry mig.
För det första: Om jag blir besviken för att jag inte får svar så är det upp till mig, jag tycker det är skönt att bara få skriva till någon som läser det. Visst, jag skrev till henne för en tid sedan och bara sa att det kändes som att hon inte svarar mina sms längre men jag påpekade också att jag förstod om hon hade mycket att göra. Då anser jag att jag ändå gav henne space. Sen släppte jag det.
Jag har lättare att ta den "besvikelsen" än att ta besvikelsen över att inte får messa alls.
Innan det blev så där tokigt idag så sa hon att jag får känna vad jag vill och får vara den jag är för henne, hon försvinner inte ändå och blir inte arg på mig. Men sen tar hon bort sms-kontakten för att jag ska träna på att bli mer verbal. Jag är väl för fan så verbal som jag vill och jag kanske inte vill bli mer verbal än jag är (?!) Först får jag vara hur jag vill för att i nästa sekund vilja ändra på mig. Jag bestämmer själv hur verbal jag vill vara. Jag älskar att skriva och uttrycka mig i skrift, jag utvecklas enormt mycket på det och får ur mig väldigt mycket. Det är min frizoon och mitt stora intresse som jag inte vill döda.
Anna tycker (och säkert många andra också) att det blir en del missförstånd i sms. Jag kan hålla med om det men det kan faktiskt bli missförstånd överallt, det kan det bli även verbalt. Jag tycker också att det nästan lättare blir missförstånd verbalt för då säger man så mycket impulsivt utan att tänka sig för men när man skriver får man en chans att tänka innan man "öppnar käften".

Hon sa också att hon ville "testa" en period och att jag hade haft sms-kontakt med min tidigare behandlare och att det därför kunde vara bra om vi började så. Men VARFÖR I HELVETE SA HON INTE DET FRÅN BÖRJAN DÅ UTAN KOMMER MED ALLT EFTERÅT????????
Jag känner mig så satans värdelös, att jag har sabbat allt. Hade jag skött sms-kontakten bra så hade det säkert varit annorlunda. Fan vad jag hatar mig själv, att jag inte kan göra något jävla piss rätt.
Jag vågar inte ens tänka på vad jag kan göra om jag inte får ventilera på mitt sätt. Kommer säkert sms:a Annika istället. Det är rätt destruktivt men det är det minst destruktiva.
Det känns som att det mer och mer blir Annas terapi istället för min för hon ska ha allt på sitt sätt.

Nästa slag blev när hon frågade: Vad har du för mål med terapin? Hon sa det på ett sånt sätt så det kändes som att hon tyckte jag sitter där för att ha roligt, få lite sällskap och ha en trevlig stund, att jag påp något sätt har gått i terapi så länge så det har blivit som ett "hem" Hon förnekade att hon tyckte så men jag tror henne inte.
Visst, jag har gått i terapi i 13 år, men med tanke på att jag har enormt mycket i bagaget så tar det tid.
Så här ser min terapihistoria ut:

1998-1999 = BUP. Var helt förstörd, inlagd på sjukhus, svårbehandlad
1999-2001 = Psykolog på öppenvården. Fick bra hjälp men tills år 2000 bodde jag fortfarande hemma under hemska förhållanden och kom därför ingenstans i terapin.
2001-2004 = Annika. Ni som har följt min blogg vet ju hur det har varit, rena psykiska tortyren
2004 - 2006 = En kurator som var bipolär och därför hände konstiga saker och hon kunde kanske inte hjälpa mig egentligen.
2006 - 2010 = Annika igen och den psykiska tortyren.
2010 (maj - oktober) = Eva. Världens bästa och fick ÄNTLIGEN börja bearbeta saker, jag fick börja känna och bli en egen person.
2010 - NU = Anna

Ja, så ni ser nu va hur mycket terapi jag egentligen har fått. Jag hade kanske kommit ännu längre om jag hade fått rätt hjälp från början.  Det är ingen som vet.

Just nu är tilliten till Anna körd i botten. Hon sa att jag kan skriva på ett papper hur jag känner och sen ta med till henne (istället för att sms:a) men det vågar jag inte för vem vet hur länge jag får göra det?
Jag vet att jag inte kommer känna så här för all framtid, jag kommer få dåligt samvete för mitt beteende, jag kommer må bra igen, jag kommer tycka om henne igen, våran relation kommer bli bra igen och blablabla. Men just nu känns det som att den är körd i botten och jag vet inte riktigt hur jag ska få tillbaka den. Jag känner mig kvävd, låst och vet inte hur jag ska komma loss och börja andas igen. Var får jag ens luft ifrån?
Jag får helt enkelt hålla mig till bloggen, skit samma om ingen ger mig respons eller kommenterar. Det kanske är ett bevis på att ingen förstår och just nu är det bättre att man då är tyst om man ändå inte förstår det jag skriver.
Håller jag mig enbart till bloggen så kommer jag hantera saker på konstiga sätt eftersom jag då inte riktigt "bollar" med någon, jag kommer stänga in allt och det kommer vara så mycket som jag inte drar upp i terapin och det kanske då kommer ta ännu längre tid innan jag blir "klar" där. Men skit samma, jag orkar inte bli besviken mer.

När Anna frågade mig vad jag har för mål med terapin så sa hon "I början så var det att du ville uttrycka dig mer och lösa saker på jobbet men sen ändrade du dig längre fram och ville bearbeta" och det tyckte hon var konstigt. Vadå konstigt???? Hur fan skulle jag kunna lita på henne från första stund. Skulle jag bara klampa in där och börja prata misshandel och sexuella övergrepp? Tror inte så va!!!

Äh blir bara argare när jag skriver. Ni ser, det funkar inte alls för mig att enbart skriva till "någon" som ändå inte svarar. Känslorna blir bara starkare och till sist står jag inte ut längre.

GODNATT!!!
Kommentarer!
Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: