Svarta ögon

2011-04-27 / 20:04:18
Bäst att skriva det här i den låsta bloggen så ingen tror att jag tänker mörda någon vilket någon trodde häromdagen.

Var hos Anna idag. Hade ett bra och djupt samtal. Först var jag som vanligt. Lite barnslig och flinade åt saker som jag egentligen tycker är jobbiga. Det är så jag är i terapi nu för tiden, flinar hellre än känner jobbiga känslor.
Vi pratade mycket om mina föräldrar som, både Anna och jag tror, är lågbegåvade.
Jag fick berätta om hur känslokalla mina föräldrar varit under min uppväxt, hur jag tvingades trösta mamma och be henne om ursäkt fast jag inte gjort något fel, jag berättade om hur jag tvingades välja mellan pappa och mamma när dom diskuterade skilsmässa (dom är fortfarande gifta), om hur pappa började gråta när jag var grät och mamma använde våld för att bedöva mina känslor, om hur mamma hotade med att ta livet av sig eller med skilsmässa så fort det inte blev som hon ville.
Jag blev känslosam, inte lika barnslig längre och jag flinade inte längre. Tårarna var innanför ögonlocket men jag gråter nästan aldrig hos henne.

Jag öppnar mig inte så mycket speciellt ofta hos henne. Det har tagit tid att börja lita på henne efter alla svek, så jag har mest kört "flinvarianten".
Jag berättade också för henne om de svek jag fått från professionella, att jag mer har blivit straffad än belönad när jag gjort framsteg.
Hon förstod och allting kändes nästan perfekt så långt......tills hon sa "Nästa vecka har vi planering så vi ses inte förrän om två veckor".
Jag återupplevde då alla onödiga framsteg och kände att jag hade öppnat mig i onödan, att jag aldrig mer skulle öppna mig. Höll masken och när jag kom ut grät jag en skvätt och sen kändes det bättre.

Jag skulle aldrig sjunka så lågt så jag skulle sitta där och berätta om hur jag upplever det, eller att gråta över en sån grej. Efter en stund skrev jag dock ett sms till henne och skrev att det kändes konstigt men försökte skriva det på ett lättsamt sätt så hon inte skulle tro att jag är helt ur balans. Jag har så svårt att visa hur jag egentligen känner för när jag gör det så känner jag mig liten och obetydlig, som en harlort. Dessutom är jag rädd för den andres reaktioner, vill inte tvingas möta dom.

När Anna sa att vi inte kan ses nästa vecka tänkte jag för en stund "Vill du bli strypt snabbt eller långsamt?" Jag måste ändå påstå att jag var sjysst som gav henne valmöjligheter. Nu vill jag inte strypa henne längre men jag ångrar att jag öppnade mig så pass mycket.
Kommentarer!
Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: