Känner mig ledsen

2011-04-29 / 18:28:31
Känner mig ledsen nu ikväll. Kanske borde äta något för att få upp humöret, om det nu skulle hjälpa. Känner mig ledsen och ensam. Helgerna är rätt jobbiga för då är de flesta lediga och ska vara med sina familjer. Jag har ingen egen familj och den familj jag har (föräldrar och syskon) är inte mycket till familj.

Har snart nedtrappat klart min medicin. Men när det känns som det känns ikväll så vill jag nästan öka den till full dos igen. Jag har mått superbra under hela nedtrappningen och oftast mår jag BRA. Det som dock är jobbigt är att jag sover sämre, är ständigt trött och orkeslös och har gått ner i vikt. Det med vikten oroar mig mest. Innan jag började nedtrappningen så vägde jag 60 kilo och nu är jag nere på 57, det är så jag vill gråta. Ska nog ta full dos ikväll för att se om jag sover bättre i natt och hur det känns imorgon. Kanske helt enkelt ska skita i att sluta med medicin, kanske är meningen att jag ska äta den resten av mitt liv och det vill jag inte. Men jag är så rädd för att gå ner mer i vikt och allting blir en ond cirkel. Är jag trött och orkeslös så orkar jag inte laga mat och äta och får jag inte i mig tillräckligt med mat så blir jag trött och orkeslös.

Blir så trött och less....

Svarta ögon

2011-04-27 / 20:04:18
Bäst att skriva det här i den låsta bloggen så ingen tror att jag tänker mörda någon vilket någon trodde häromdagen.

Var hos Anna idag. Hade ett bra och djupt samtal. Först var jag som vanligt. Lite barnslig och flinade åt saker som jag egentligen tycker är jobbiga. Det är så jag är i terapi nu för tiden, flinar hellre än känner jobbiga känslor.
Vi pratade mycket om mina föräldrar som, både Anna och jag tror, är lågbegåvade.
Jag fick berätta om hur känslokalla mina föräldrar varit under min uppväxt, hur jag tvingades trösta mamma och be henne om ursäkt fast jag inte gjort något fel, jag berättade om hur jag tvingades välja mellan pappa och mamma när dom diskuterade skilsmässa (dom är fortfarande gifta), om hur pappa började gråta när jag var grät och mamma använde våld för att bedöva mina känslor, om hur mamma hotade med att ta livet av sig eller med skilsmässa så fort det inte blev som hon ville.
Jag blev känslosam, inte lika barnslig längre och jag flinade inte längre. Tårarna var innanför ögonlocket men jag gråter nästan aldrig hos henne.

Jag öppnar mig inte så mycket speciellt ofta hos henne. Det har tagit tid att börja lita på henne efter alla svek, så jag har mest kört "flinvarianten".
Jag berättade också för henne om de svek jag fått från professionella, att jag mer har blivit straffad än belönad när jag gjort framsteg.
Hon förstod och allting kändes nästan perfekt så långt......tills hon sa "Nästa vecka har vi planering så vi ses inte förrän om två veckor".
Jag återupplevde då alla onödiga framsteg och kände att jag hade öppnat mig i onödan, att jag aldrig mer skulle öppna mig. Höll masken och när jag kom ut grät jag en skvätt och sen kändes det bättre.

Jag skulle aldrig sjunka så lågt så jag skulle sitta där och berätta om hur jag upplever det, eller att gråta över en sån grej. Efter en stund skrev jag dock ett sms till henne och skrev att det kändes konstigt men försökte skriva det på ett lättsamt sätt så hon inte skulle tro att jag är helt ur balans. Jag har så svårt att visa hur jag egentligen känner för när jag gör det så känner jag mig liten och obetydlig, som en harlort. Dessutom är jag rädd för den andres reaktioner, vill inte tvingas möta dom.

När Anna sa att vi inte kan ses nästa vecka tänkte jag för en stund "Vill du bli strypt snabbt eller långsamt?" Jag måste ändå påstå att jag var sjysst som gav henne valmöjligheter. Nu vill jag inte strypa henne längre men jag ångrar att jag öppnade mig så pass mycket.

När glada besked kommer dalar humöret

2011-04-18 / 19:26:01
Ikväll ringde dom från ännu en förskola och frågade om jag kunde jobba redan imorgon 9-16.15, Jag kan ju liksom inte tacka nej och jag VILL verkligen jobba. Det som dock känns extremt surt är att jag skulle till Anna (psykologen) imorgon och nu missar jag det. Jag har inte varit hos henne på 3 veckor och kan inte gå till henne nästa vecka heller på grund av jobb.
Jag är jätteglad att jag få jobb men samtidigt ledsen och nervös innan jag har kommit dit. Så fort jag har lagt på telefonluren så känner jag mig ledsen och nästan vill gråta. Men jag försöker tänka att jag vet att det blir bra ändå. Det är bra så länge jag inte skadar mig själv. Men nu ikväll kommer jag nog inte kunna äta något på grund av nervositet och jag kommer typ ta en sömntablett kl. 20 om jag känner mig själv rätt. Jag önskar att min hjärna och kropp kunde reagera annorlunda i såna här situationer.
En tanke som också far igenom mitt huvud är "Tänk om jag kommer jobba så mycket så jag tvingas lägga in mig på psyk, ta överdoser och hamnar i gamla mönster". Det är nästan som att det är ett försvar för jag börjar genast tänka på att skada mig själv. Kanske är det för att jag är rädd för att misslyckas. Skulle jag misslyckas så har jag i alla fall tabletter och vassa saker att luta mig mot, gamla beteenden som jag aldrig trodde att jag skulle komma tillbaka till.
Rädslan är tydligen större än någonting annat, för jag tror det är det det handlar om - RÄDSLAN!