Och tårarna kom till slut

Har haft sån sjuk PMS. Har nog fortfarande. Blir sur och tvär, tappar helt livsgnistan och fotfästet, orkar inget, vill inget etc. Har känt mig tung i huvudet i några dagar och bara känt att det hade varit skönt att gråta. Upptäckte att jag i princip har gråtit en gång under sommaren och det var på jobbet i förra veckan då jag knappt kunde sluta gråta.
Tårarna har tagit slut, hur dåligt jag än mår så finns dom inte. Det känns som att mitt huvud fylls av en tung börda, som att tårarna samlas där i en burk med lock på. Burken fylls på men tårarna kommer inte ut någonstans eftersom jag inte kan gråta. Locket pressas uppåt utan att öppnas.
Men nyss öppnades burken. Det var inte många tårar men några kom så nu är burken bara halvfull. Anledningen till tårarna var ett tv-program som gav mig ytterligare insikt. Alla sa "Jag älskar dig!" till varandra i en familj och jag kände mig så tom och ensam för att jag aldrig fått höra dom orden. Aldrig någonsin i min familj. Skulle dom börja säga det så skulle det antagligen ändå kännas som att orden inte räknas eftersom dom säkert inte hade menat det. Hade dom menat det så hade dom kunnat säga det för många år sedan men dom har inte ödslat med såna ord. Den enda jag tror jag betyder lite för är min syster men hon kan vara rätt påfrestande, ibland känner jag mig intryckt i ett hörn av henne. På något sätt har jag mitt revir som ingen får komma innanför. Ibland tar hon sig innanför genom att "klänga på mig" och inte låta mig vara i fred och ha ett eget liv.
Jag vet, hon är utvecklingsstörd och säkert inte förstår men jag har rätt till mina känslor ändå. Jag tror det är svårt att förstå för någon som inte har levt med det. Jag har alltid fått stå tillbaka för att hon har tagit mer plats än jag. Jag har varit hennes skugga. Hon har haft sina behov, sina assistenter, sin personal, alla som förstått henne utan att hon har behövt förklara, hon har varit mer öppen och framåt än mig, hon har tagit sig för, hon har varit mer aktiv, hon har fått priser och diplom. Hon har varit mer än jag. ALLTID!
Jag längtar efter ett eget liv för det känns inte som att jag har något. Skulle vilja träffa någon trevlig kille och skaffa barn, utbilda mig, ta körkort osv men känns som att det aldrig kommer hända.

Angående mejlet till rektorn så sa jag till mig själv att han skulle få en vecka på sig att svara och ge mig en tid för samtal om det jag upplevt. Efter exakt en vecka fick jag ett svar så jag ska träffa honom på onsdag kl. 13.30.
Nu lutar det dock åt att jag ÄNDÅ kommer skicka in en anmälan då jag är skyldig att anmäla när jag jag jobbar med barn och jag ser dom fara illa. Men jag vill prata med honom också och ändå ge honom en chans att göra sitt, sen får skolchefen som jag tänker göra anmälan till avgöra vad som ska göras utöver det.

Rörigt

Den här veckan har varit lite rörig.
Jag skrev lite om jobbet i förra inlägget. Det blev knappast bättre under veckan. Var hos Anna i onsdags och berättade vad som hänt på jobbet och vad jag har sett. Hon sa att det var misshandel och maktmissbruk från personalens sida mot barnen och hon tyckte jag skulle anmäla.
Har även pratat med min kompis mamma som är förskolelärare och även min förra chef. Alla är lika chockade som jag.
I torsdags skrev jag till rektorn på den förskola jag varit på den här veckan. Jag skrev att jag sett saker som inte borde hända, att jag vill ha en tid för att prata och att jag inte vill göra det på den förskolan.
Jag har fått läskvitto så vet att han läst men tyvärr har han inte svarat. Jag tänker att jag ger honom några dagar, svarar han inte så tänker jag göra en anmälan. Jag har redan skrivit ner vad jag ska skriva i den anmälan.

Personalen är helt inkompetenta. Dom skriker åt barnen, sliter i dom så dom flyger som några jävla dockor, jag har fått tillsägelse om att inte leka med barnen, inte läsa för dom, dom tar fram en stol eller pall som jag ska sitta på och titta på när barnen leker. Det är helt sjukt!!!! Hela veckan har jag fått ta disken, allt jag gjort har varit fel. Jag har tagit på barnen fel, jag har torkat borden fel, jag har tvättat dom för långsamt, det har varit mitt fel när barnen gjort saker som dom inte ska osv osv. I måndags kom jag dit överlycklig, självsäker och jag visste att jag var rätt person på rätt plats. I fredags åkte jag hem och kände mig helt värdelös, att jag är en os'ker och dålig människa som aldrig skulle klara av att jobba med barn.
Dom har tryggt ner mig så pass i skorna under veckan så en del av det jag har byggt upp har rasat.

Men samtidigt så vet jag hur viktig jag är för barnen. Igår välkomnade dom mig till jobbet med en massa kramar, dom ler mot mig, dom vågar titta mig i ögonen, dom vet att jag inte är farlig, dom lägger sina små händer i mina och jag känner att dom känner sig trygga med mig.

Nu har jag fått tillåtelse att tacka nej till det stället i fortsättningen men allt som har hänt i veckan har etsat sig fast på min näthinna. Jag kommer ändå fortsätta kämpa för dom här små underbara barnen som jag har älskat mer och mer för varje dag som gått. Jag tänker göra en anmälan. Antagligen kommer jag göra en anmälan även fast rektorn kommer ge mig en tid för samtal för det är jag skyldig att göra. Jag är skyldig det för att jag jobbar med barn och jag är skyldig dessa underbara barn det, någon måste vara deras röst och jag tänker vara det!!!
Jag tänker ge rektorn till på onsdag att svara på mitt mail, då har han fått nästan en vecka på sig och det borde räcka. Har han inte svarat då så skickar jag in en anmälan.
I annat fall så gör jag anmälan EFTER jag pratat med rektorn. Men samtidigt vill jag bara skicka in den så fort som möjligt för att rädda barnen.


Från himmel till helvete

Jag har älskat att jobba som timvikarie. Jag har älskat att åka till jobbet varje dag. Men nu har allt ändrats, till ett rent helvete.
En viss personal utsätter barnen för misshandel i princip. När dom inte lyssnar och hon blir arg på dom så tar hon tag i deras armar och sliter och slänger med dom. Barnen är rädda för henne. Dom kan busa och leka med mig men så fort denna personal kommer in i rummet så totalt tystnar dom. Vill dom fråga något så ber dom mig fråga för dom vågar inte själva. Det är så jävla hemskt. Jag är lyckligt lottad och tacksam över att jag kan säga nej tack till att komma dit. Men dessa stackars barn tvingas vara där varje dag i flera år.
Allt "dåligt" som händer är mitt fel. Under mitt pass idag så hann jag med att få skit för att barnen lurade mig (klart dom försöker köra med en som är ny där, det gör alla barn), för att barnen sprang ut fast dom inte fick och för att jag valde att ta på barnen kläderna på golvet istället för en liten trappa som dom har. När jag också tvättade barnen för långsamt så kom en personal och tog över och jag fick gå och göra annat.
Dom får mig att känna mig som en jävla sopa och som att jag gör ett dåligt jobb, dom får mig att tvivla på att jag någonsin kommer klara av jobbet som socialpedagog. Idag har jag smågråtit hela eftermiddagen.
Jag vill helst av allt inte gå tillbaka dit men samtidigt vill jag vara kvar för att barnen ska ha någon jävla trygghet där.
När barnen leker så tar dom fram en stol jag ska sitta på och titta på medans dom leker. Jag får inte leka med dom, inte busa med dom och knappt ens prata med dom.

Just nu känner jag för att ta en överdos, det lockar verkligen!! Bara ta lite piller och sen sova i en dag eller två. Det skulle vara så underbart! Jag vet inte annars hur jag ska hantera allting. Dock har jag bara tagit EN tablett ikväll. Imorgon kommer jag vakna upp till en ny dag, ny ångest, nya tårar och nya misslyckanden.
Imorgon ska jag i alla fall till Anna, det kanske blir min räddning.

Mår inte alls bra just nu och orkar inte riktigt svara på kommentarer. Orkar knappt skriva det här ens. Men nu ska jag försöka sova.
Godnatt!

En underbar dag

Dagen idag hade kunnat vara sämre. Ett bra möte och samtal med J blev startskottet för denna dag. Vid kl. 16 var det dags för Easyline med Therese. SÅÅÅÅÅÅ GRYMT! Jag tror aldrig jag har svettats så mycket som jag gjorde då. Trodde jag skulle svimma ett tag. Jag lärde mig ett och annat; att jag behöver träna balans och kordination, fast det visste jag redan.
Det blir nog fler såna pass för min del. Är bra sugen på Bodypump också men jag fegar liksom ur. Jag har tränat i några år men dagens träningspass kommer säkerligen ge mig en duktig träningsvärk. Jag använde säkert en och annan muskel som jag inte visste att jag hade, nya upptäckter varje dag.

Allting har bara varit så underbart bra idag. J sa att jag får låna böcker av henne till socialpedagogutbildningen om jag behöver. Det kommer jag spara flera tusenlappar på och en sten släppte från mitt hjärta. Dessutom sa hon att om man, som jag, har svårt att hålla i pengar så finns det hjälp där man kan få vilket jag inte heller visste. En dörr har öppnats.
tycker för övrigt att det är helt underbart med människor som respekterar mig och som ser mig som den människa jag är idag. Som inte bara ser det "sjuka" som har varit och som ser det goda i mig och inte dömer mig så jävla hårt som många gör.
Ärligt talat så vet jag inte vad jag har gjort för att förtjäna att bli så hårt dömd men om jag visste vad jag skulle ändra på för att folk skulle ändra uppfattning om mig så hade jag gärna gjort det.
Sen tror jag att det är mycket gamalt som ligger. Jag kanske inte är så hårt dömd som jag tror men jag vet i alla fall att jag har varit det förut och jag vet en och annan som dömer mig idag. Men man kan helt enkelt inte vara älskad av alla och jag har lärt mig att uppskatta vänskap och människor som vill hjälpa mig och att ta vara på dom som tycker om mig. Någonstans vet jag att jag är bra, jag vill känna det. Jag kan bara inte vara så värdelös som folk har fått mig att tro. Ingen kan vara det. Jag är en bra person och jag vet att många tycker om mig och respekterar mig, även att dom som borde göra det inte gör det. Ibland gör det förbannat ont att tänka att blod inte är tjockare än vatten och jag kan inte låta bli att avundas dom som har bättre förutsättningar än jag. Men samtidigt kan jag inte vara bitter för det jag inte har fått utan jag ska glädjas åt det jag har. Så enormt kloka ord men så svårt i praktiken.
Som Anna brukar säga "Du har rätt att sörja!" och en gångs krev hon i ett sms till mig "Vem som helst hade reagerat på det, om man inte är en robot"
Det känns skönt att få sörja, känna och tänka någonstans utan att, återigen, bli dömd. Ibland känns det som att jag har fått ett livsstidsstraff men ibland försöker jag se möjligheterna. Min bakgrund gör mig till den jag är idag och jag HAR bra sidor, jag HAR en empatiförmåga, jag ÄR en problemlösare, jag KAN tillföra människor något som har haft det som jag, jag HAR lätt för att se barns behov o.s.v Detta är något jag är stolt över och jag hoppas att dom sidorna hos mig ska stanna kvar och utvecklas ännu mer.

Oj, det var egentligen inte meningen att det skulle bli ett sånt djupt inlägg men helt plötsligt började det bara bubbla i mitt huvud =)
Nu ikväll var jag med Lonni och Moa till Donkan. Jag följde sen med dom hem och fick söva Moa. Så himla gosigt. Jag älskar verkligen dom stunderna jag får med henne. Nu när hon är lite större (snart 16 månader) så tillåter hon inte riktigt att jag myser med henne i "vaket tillstånd" Hon blir bara arg och börjar skrika åt mig då¨haha När jag söver henne däremot så har jag henne liggandes i min famn och vaggar henne. Sakta men säkert ser jag hennes blå ögon sluta sig och hon faller in i djup sömn. Då tar jag tillfället i akt och pussar och klappar henne så mycket jag bara kan innan jag lägger ner henne i sin säng och viskar "Mimmi älskar dig" Sen smyger jag ut där ifrån och jag är alldeles varm inombords.

Nu ska jag ta mig något att äta och sen lägga mig i sängen och läsa. Har nyss påbörjat en ny bok. Har inte kommit så långt men den verkar vara grymt bra. den tjockaste bok jag har köpt/läst (över 600 sidor. R E K O R D) Skulle egentligen få låna en bok av J men hennes kille hade visst börjat läsa den nu så jag får vänta med den. Den kommer nog ändå ta ett tag för mig arr plöja igenom 600 sidor =)

TJING!

Finfint möte

Bloggar från mobilen. Får se hur det går. Ber om ursäkt för eventuella stavfel. Jag älskar bra och fina möten med människor. Varje sånt möte lägger sig som ett frö i mig och växer till något fint jag kan bära med mig hela livet. Idag fick jag uppleva ännu ett sånt möte som jag kan lägga i min inre skattkista. Var på Försörjningsstöd. Hon är socialpedagog, det som jag förhoppningsvis ska börja läsa till i höst. Hon hade tydligen jobbat heltid under tiden hon pluggade. Nu har säkert hon betydligt mycket bättre läshuvud än jag och är mer disciplinerad. Men jag är glad om jag kan jobba 10 % :). Fast hon har nog rätt; jag är starkare och bättre än vad somliga tror :) Det kändes som att hon visste mer om mig än vad jag berättat vilket känns både scary och bra på samma gång. Men annars pratade vi mest träning och utbildning. Nu ska jag hem till pappa och mamma och äta. Vill helst inte men vet inte vad jag ska äta så då åker jag dit :). Sen blir det Easyline med fina Therese :)

Varning! Djupt inlägg

Två inlägg på en dag, helt otroligt!

Det är bäst att varna! Om det nu är någon som tycker att jag är "för öppen" så kan dom i alla fall inte klaga på att jag inte varnat dom.
Fick A-kassa häromdagen, typ nada! 6200:- Inte ens jag som är ensam blir speciellt fet på det. Dessutom så har jag mina skulder som visserligen är självförvållade. Men lika surt ändå. Betalade lite på skulderna idag. I och med att jag fick så lite så kunde jag bara betala det man minst kan betala. Trots det så har jag ingen aning om hur det ska kunna gå runt den här månaden. Har väl ca 4800:- kvar och lite över 4000:- dras till räkningar. WOOPA!!!!
Var hos pappa och mamma nu ikväll. Syrran hade skvallrat om att jag inte hade så mycket pengar den här månaden. När pappa skjutsade hem mig så drog han upp det med mig. Vet inte om han gjorde det av omtanke eller av nyfikenhet, oavsett vilket så betalar det inte mina räkningar.
Puckad som han är så sa han "Kan inte X hjälpa dig så du kan betala av skiten och inte sätta dig i den sitsen mer?", "Kan du inte få hjälp av soc?" Vaddå om X kan hjälpa mig? Hur skulle det vara om mina egna föräldrar kunde erbjuda någon hjälp istället för att förvänta sig att alla andra ska hjälpa till. X och jag är för fan inte ens släkt. Och sen soc då. Njae, tror inte dom vill betala mina självförvållade skulder. Jag tänker inte ens fråga, varken X eller soc.

Ärligt talat så kan jag förstå dom som väljer att avsluta livet på grund av skulder. Jag har nästan tänkt tanken själv. Eller den har visat sig men jag har puttat bort den igen. Jag vet inte om jag verkligen skulle kunna göra något, jag tror inte det, men tanken dyker upp ibland. Inte för att slippa ansvaret utan för att jag inte ser någon lösning på skiten.
Med mina skulder så kommer också tablettberoendet. Jag orkar inte vara i vaket tillstånd så vill helst av allt sova hela tiden för att slippa känna och tänka och vara i det. Hela dagarna går jag och längtar tills kvällen så jag kan ta en tablett och försvinna bort under några timmar. När jag vaknar mitt i natten så tar jag en till tablett för att somna om.
Just nu känns allting som en enda gröt.

Är det någon som har JOBB till mig så blir ingen gladare än jag.
Nu ska jag försöka sova!

Klagomuren

Innan det går helt utför för syster så tänker jag nu skriva ett mail till han som är chef över hennes boende. Dom gör inte stor nytta direkt.
I onsdags var en personal med syrran och åt på kebabmästaren, i torsdags var hon med en annan personal och åt på Sibylla, igår åt hon pizza HOS personalen. Idag skulle dom komma till henne kl. 14 för att hjälpa henne laga mat. Vad åt hon då? Jo fil och flingor. Det är fan ingen mat. Till råga på allt så väger hon mellan 95-100 kg. Kan dom inte tänka eller??? När hon var hos tandläkaren på undersökning sist så hade hon 8 (ÅTTA) hål!! Men ändå verkar inte dom fatta att hon antagligen inte sköter sina tänder. Hon borstar dom typ aldrig så hon har som ett tjockt gult lager på tänderna. Det är ju fan vanvård. Blir så trött på att dom inte gör det dom är till för. Dom lär/hjålper henne inte med matlagning, dom gör ingen handlings -och matlista, dom hjälper henne inte att handla och när dom ska städa så i princip bara dammsuger dom så ser det ut som en nedslagen atombomb eftersom dom inte plockar undan eller dammar eller någe sånt. Toaletten ska vi inte prata om, där är det asgrisigt och det är alldeles svart i toan,
Nu ska jag i alla fall mejla chefen och blir det ingen ändring så får jag väl vända mig till någon högre (vem nu det kan vara) I värsta fall får jag göra en anmälan. Vart gör man sånt? Socialstyrelsen??

Förlåt mina kära bloggvänner för att jag är helt värdelös på att besöka er och svara på kommentarer just nu. Lovar att jag ska försöka med en bättring. Ska försöka besöka er en gång om dagen =)

Nu hejjar jag fram Sverige till en bronsmedalj =)

Tårfyllt

Lite tårar igen. Jävla Fru Röd!!! Har svårt att lita på Anna just nu. Som jag skrivit tidigare så tog hon bort mailkontakten och nu har hon även blivit konstig i sms:en. När jag skriver något så skriver hon "vi får ta det på onsdag". Igår skrev jag att jag mådde väldigt dåligt och då skrev hon att jag antingen får ringa telefonrådgivningen eller akuten. I telefonrådgivningen sitter Annika och jag tänker inte prata med henne om detta. Ringer jag akuten så kommer dom ändå hänvisa mig till min behandlare. Jag har varit med förr. Man är som en kula i ett flipperspel. Jag tycker det känns så skönt och avslappnande när man har ett sätt med behandlaren som fungerar och där man känner att man kan ventilera när som helst på dygnet, som t.ex mail och sms. Men nu inner jag mig bara vilsen, bortkommen i en labyrint och jag undrar om den där utvägen i andra änden av labyrinten ens existerar. Dom kanske har lurat en. Det kanske bara finns en ingång men ingen utgång. Jag försökte skriva ner på papper igår förser skrev Anna att jag kunde göra. Men jag hatar att skriva på papper. Jag känner mig bara så ensam för jag vet att ändå ingen kommer läsa det och ta del av det. Visst jag skulle kunna ta med det till Anna men jag vet att vi ändå inte kommer ha tid att plocka upp en papperslapp. Blev bara ännu mer arg och ledsen när jag skrev. Sitter just nu och lyssnar på Melissa Horn. Det är en liten tröst. Hon beskriver mina känslor så bra. "jag önskar att jag var en sån som inte tänkte alls" P.S jag tycker fortfarande Anna är en bra behandlare

En tår i ögat

Har gråtit en skvätt. Var välbehövt. Skrev ett sms till anna. Skrev lite som jag kanske inte borde skriva. Men jag brukar göra saker som jag inte borde ibland. Jag vill så mycket men människor står ivägen. Vill ta körkort men mina föräldrar varken uppmuntrar mig eller hjälper mig. Dom erbjuder ingen hjälp när jag skulle behöva. Dom står bara glatt och tittar på medan jag knappt kan äta och inte har pengar till nåt. Blir så jävla arg när jag tänker på det. Vill slå och sparka på någon. Alla får barn på löpande band och här sitter jag och ruttnar bort. Jag älskar mina vänner och deras barn över allt annat. Men just nu orkar jag inte lyssna på barnsnack, hur det är att vara mamma, vakna nätter och att man i princip inte kan ha ett bra liv om man inte har barn. Just nu behöver jag ta hand om mig själv och få höra att jag är viktig trots att jag inte har barn. Jag kan egentligen varken skriva mail eller sms till anna längre. Jag är låst och vet inte vart jag ska göra av allt. Dumma tankar börjar komma och det beror INTE på att jag skulle vara sjuk utan det beror på att jag har stora behov av att uttrycka mig och prata/skriva av mig. Något som tydligen inte många andra har behov av. När jag inte får dom behoven tillgodosedda så vaknar Rufus till liv och jag får massa dumma tankar. Jag vet egentligen varför jag blir så här. Kan säga att jag blir så en gång i månaden men skulle jag säga det så skulle ingen ta mina känslor på allvar. Nu ska jag försöka sova.

Hård betong

Jag har haft massa energi i flera dagar men igår kväll dalade det. Jag dök rakt ner i hård jävla betong. Jag försökte ändå dämpa fallet så jag skulle landa lite mjukare. Tror jag vet vad fallet beror på. Röda veckan är på ingång. Välkommen Fru Röd!
Efter lite käk blev det i alla fall lite bättre och jag åkte hem till pappa och mamma där även sis var. Mamma satt mest och beklagade sig och berättade hur elaka och orättvisa läkare är mot henne. Hon har en fet jävla knöl bak på huvudet. Jag har tjatat på henne asmycket att hon ska gå till läkaren och få bort den. Den är äcklig! Till sist gjorde hon det. Hon var på VC som i sin tur skickade remiss till sjukhuset. Hon fick ett brev från sjukhuset där det stod något i stil med "Det kommer eventuellt ske en operation med lokalbedövning samma dag" Den där meningen fick henne att bli helt jävla nojjig och hon sa att hon vill inte ha med lokalbedövning utan hon vill bli nedsövd. Hon mådde så satans dåligt av den där meningen. Jag försökte flera gånger säga att hon får nog välja själv om hon ska ha lokalbedövning eller bli nedsövd men ska hon bli nedsövd så kommer det inte ske samma dag. Hon började då "Nej, det står i brevet att det ska bli med lokalbedövning" Alltså, jag höll på att bli galen på människan så till sist sa jag "MEN MAMMA, DOM KOMMER INTE SPÄNNA FAST DIG I EN SÄNG OCH TVINGA PÅ DIG LOKALBEDÖVNING. DU KAN STÄLLA DIG UPP OCH GÅ DÄRIFRÅN OM DU INTE VILL HA LOKALBEDÖVNING" Förbannade nojjiga människa.
Ja och det där har hon inte kunnat släppa. Hon googlar på den där knölen och ältar och ältar och ältar. Igår sa hon att den där läkaren får inte skriva så i ett brev att det eventuellt blir op med lokalbedövning för den läkaren hade ju inte ens sett knölen och blablabla.
Hon såg det så medan jag kunde se läkaren framför mig sittandes med det där brevet och ska skriva. Det finns ju faktiskt knölar som man KAN operera bort med en gång med lokalbedövning och det finns dom patienter som GÄRNA vill göra det. Läkaren kunde omöjligt veta om det var en sån knöl som man kunde operera bort och hon kunde omöjligt veta om mamma tillhör den patientgruppen som gärna vill operera med lokalbedövning samma dag. Därför var hon tvungen att skriva EVENTUELLT!

Så fort en läkare eller annan yrkesmänniska inte gör som hon vill så är det dåliga människor enligt henne. Herregud, som ni märker så är det nog inte lätt att bli omtyckt av henne. Inte konstigt att hon aldrig velat ha mig, jag som var så värdelös och gjorde så mycket fel när jag var barn.  Nu får jag agera psykolog och mamma till henne, men jag försöker vifta bort det och inte låta det gå in för djupt i mig.
Pappa skjutsade hem mig igår och tack och lov så är inte han lika allvarlig utan han brukar alltid säga "Det ordnar sig, det är inga problem" och när han har varit hos läkare och dyl så får man oftast fråga honom hur det gick för han berättar det inte självmant. Varje gång säger han "Det gick bra, inga problem" Mamma säger att jag är så lik pappa i det för att jag heller aldrig oroar mig för saker. Det är väl bara en fasad jag har inför henne eftersom jag inte vill vara hennes morsa. Men sen har jag börjat slappna av mer och mer med tiden. Efter alla människor som har gjort mig illa så har man tvingats bli lite härdad så att säga. Sen är mamma mer fyrkantig än vad jag är och lever i sin lilla bubbla. Som Anna brukar säga när vi pratar om mamma "Det är något som är fel där" haha NÄHÄ!!???

Nu ska jag försöka tänka ut något käk idag? Några förslag??

Att vara eller inte vara - det är frågan

Skrev ett sms till Anna igår:

Hej Anna!
Bara en liten fråga. Om du skulle utreda mig, vilket du inte skulle göra, men OM, skulle du då sätta diagnosen borderline på mig? Ibland tänker jag att jag kanske lurar mig själv och mina behandlare. Jag kanske är "sjuk" och bara håller skenet uppe för att jag vet vad som förväntas av en frisk. Förstår du? Jag gör det i så fall inte medvetet. MVH Maria

Idag fick jag ett svar:

Hej!
Det är väldigt viktiga funderingar du har, även om jag vill vara noga med att poängtera att jag varken uppfattar att du på nåt sätt försöker "luras" eller att du är "sjuk". Jag tror 'bara' du är väldigt präglad av det du varit med om - vilket är en helt normal reaktion på en fruktansvärd uppväxt. Men jag vill att vi pratar om detta när vi träffas istället för att ta det via sms - det blir så lätt missförstånd när det gäller såna svåra frågor. MVH Anna

Har jag sagt att jag tycker Anna är helt underbar? =)
Ibland får jag såna tankar att jag kanske är "sjuk" egentligen. Oftast kommer dom tankarna när jag känner mig lite låg och tvivlar på mig själv och på min förmåga.

När jag fick diagnosen, 2005, så var jag väldigt splittrad. Hade inte bearbetat något och hade precis tagit mig igenom mitt livs trauma. Jag passade inte in någonstans, jag hörde inte hemma någonstans och jag visste inte vem jag var. Jag kände mig identitetslös. När jag sen fick veta att jag troligtvis hade Borderline så blev jag någon. Jag tillhörde en grupp, även om det var en utsatt grupp i samhället så var det ändå en grupp. Jag insåg givetvis inte då hur utsatt den gruppen var. Man ska inte sätta människor i fack men ibland är det en trygghet att bli satt i ett fack och det var det för mig då.
Ju mer jag hittade mig själv och jobbade med mig själv - desto mindre behov hade jag av att vara i ett fack. Jag tror att jag levde som en borderlinare för att jag visste vad som förväntades av en om man var i det facket. Jag kunde inte se utanför det där facket.
Men när jag sedan bestämde mig för helhjärtat att jag VILL må bra och jag VILL vara frisk då vågade jag också kika utanför facket och det jag upptäckte där var något mycket finare och bättre än det fack jag hade varit i. Jag såg människor som jag inte visste att jag hade omkring mig och jag insåg att JAG faktiskt kan påverka mitt liv. Det är nog den största gåvan jag fått, att kunna påverka mitt eget liv.

Sen onsdagens samtal med Anna så har jag fått så mycket tankar som bara ploppar upp hela tiden. Vet inte riktigt vart jag ska göra av dom. Jag skulle kunna skriva ner dom men att ta med en papperslapp till Anna med en massa funderingar på får mig att känna mig så fånig.
Vi pratade om Dissociation vs Dagdrömmeri i onsdags. För bara en liten stund sedan fick jag en tanke - Är dissociation och dfagdrömmar samma sak? Dissocierar jag varje gång jag dagdrömmer? Så kan det väl ändå inte vara?? Skrev ett sms och frågade Anna, får se om hon svarar på det. Annars får jag väl helt enkelt skriva ner det och sätta på mig dumstruten på onsdag och känna mig fånig. Livet är väl för kort för att skämmas antar jag.

Jag har fått en annan tanke. Skulle vilja träffa någon/några bloggvänner i sommar. Någon som är på't? =)

Snälla, låt mig slippa tänka och minnas

Hade samtal med Anna idag. Blev lite besviken eftersom hon sa nu att vi bara har en gång kvar innan semestern (förra veckan hade vi typ 3 gånger kvar, hon hade räknat fel) och att hon har 5 veckor semester istället för 4 som hon sa förra veckan.
Jag hade redan tidigare idag bestämt mig för att jag inte skulle gråta hos Anna idag. Nu får det vara slut med tårar för ett tag framöver. Jag lyckades hålla känslorna i schack och fällde inte en enda tår *duktig flicka, inte gråta* Däremot hamnar jag i lite andra konstiga tillstånd som kallas dissociation. Jag vet att jag dissocierade för flera år sedan men trodde jag kommit över det. Men ah, då har man lite å jobba med, det är ju därför man går där. Hade jag varit helt fläckfri så hade jag inte behöft gå dit.
Vi fortsatte där förra veckans samtal slutade och pratade om lite äckliga och jobbiga saker. I och med att jag hade bestämt innan att jag inte skulle känna något så gick det rätt bra.
När jag kom ut därifrån så hade jag min bok i handen som jag håller på och läser nu. En sann berättelse. Jag är inne i en sån period igen. Jag kom in i en sån period när Anna och jag påbörjade den seriösa bearbetningsresan. När jag stod där idag med boken i handen så slog det mig "Men självklart! Jag hamnar i såna läsperioder för att slippa tänka på min egen bakgrund. Det känns bättre att fokusera på någon annans bakgrund så inte min egen hamnar i större fokus än vad jag kan hantera.

När jag kom hem kände jag att det var massa som jag hade velat få sagt men som jag inte sa, fast kunde inte sätta fingret på vad. Nu försöker jag hantera det med att tänka på annat, blogga, ska äta nåt och också ta mig en lååååång dusch.
Minnena är för smärtsamma och jag vill helst slippa känna. Framför allt nu när jag är själv. Syrran kommer ikväll och ska sova här. Är väl ett sätt för mig att slippa tänka på det som gör ont, men hon känns mer och mer som en inkräktare i mitt liv.
Nu ska jag ta tag i mitt kaos!

Jobb

Imorse ringde dom om jobb igen. Dom ringer sällan samma dag utan oftast dagen innan. Men för mig gör det detsamma, jag är bara glad att dom ringer överhuvudtaget. Dom får gärna ringa samma dag om det behövs. dagens samtal gällde dock morgondagen.
Timvik passar mig mycket bättre än den anställningsform som jag hade tidigare. Kan låta konstigt. Jag fick mer pengar i månaden även att jag inte fick så bra betalt. Men hade dom inte anställt mig så hade dom inte anställt någon annan för jag gick på utvecklingsanställning. Därför visste jag inte om jag behövdes egentligen. Som timnvikarie så ersätter jag någon och är viktig på ett annat sätt. För mig är det mer betydelsefullt än pengar.
Det kan låta konstigt i andras öron att jag tackade NEJ till jobb för en tid sedan då jag blev bokad fast att dom inte behövde mig men varför skulle jag gå där och skrota om jag ändå inte behövdes? Då kunde jag lika gärna vara ledig i fall någon annan skulle behöva mig bättre. Nu var det ingen som ringde men det kan man ju inte veta innan.
Nu har det inte blivit så fasligt mycket jobb. Visserligen så stör det mig inte så mycket för jag har ändå varit sjuk men jag ska kanske i alla fall kontakta lite förskolor igen och visa mitt intresse. Dock ska påpekas att dom minskade jobbtillfällena INTE har med mig att göra, det har helt enkelt inte behövts. Jag är väldigt glad över att mig är den första dom ringer när dom väl behöver någon så jag är inte bitter.
Jag är glad över att förskolorna skriker efter vikarier och att dom vill satsa på att ta in vikarier istället för att jobba ihjäl sig. Med en gång när jag kom till förskolorna så tog dom emot mig som om jag hade jobbat där i 10 år. Dom pratade med mig, ställde frågor och visade intresse för MIG. Det var så himla lätt att komma in där, det var lätt att få kontakt med både barn och personal.
Jag skulle vilja komma in på så många förskolor som möjligt. Nu har det mest blivit en och samma. Men samtidigt är jag rädd för att jag ska säga att jag vill jobba på alla förskolor och sen när dom ringer så har jag aldrig tid. Den risken finns ju och då är det klart att dom slutar upp att ringa. Så det bästa är ju om dom har lite framförhållning, t.ex. om någon ska ha semester eller så. Fast nu drar väl alla sommarvikariat igång så då finns det nog inte så mycket utrymme för en timvikarie som mig, men en sommarvikarie kan ju också bli sjuk =)

Idag har jag känt mig så där barnsligt lycklig i hela kroppen. Nu ikväll har tankarna skenat iväg lite väl mycket så har gått lite neråt men jag försöker hålla dom i schack och sysselsätta mig med annat. Imorgon ska jag sysselsätta mig med ett träningspass på morgonen och sen ett jobbpass - ser fram emot båda.

Igår tog jag sista antibiotikan - sååååå skönt!!! Så idag var jag på gymmet och körde lite lätt en timme, enbart styrka. Hade kunnat vara på gymmet i flera timmar till, ville inte gå hem. Det var en sån befrielse att vara där. Imorgon blir det nog lite ben. Ska inte köra någon kondition än, kanske börjar lite lätt med det nästa vecka.

Hoppas ni har en bra kväll! Jag ska snart sova...

Försvar

Förut började jag tänka helt spontant på försvar. Mitt resonemang går så här: Att ha psykiska försvar, t.ex. i form av känslor eller sjukdom måste ändå vara ett friskhetstecken.  Psykos är enligt mig ett försvar. Har aldrig haft det själv tack och lov. Skillnaden mellan psykos och neuros är att i en psykos inser man inte att man är sjuk. Att inte inse att man är sjuk måste väl ändå vara ett friskhetstecken. Man tar ändå till de försvar som funkar och som får en att överleva. Att vilja och ha kraften till att överleva är enligt mig ett friskhetstecken.
Jag jämför det med om man t.ex. skulle bli överfallen på stan. Ingen "frisk" människa skulle stå helt passiv och låta någon slå på en hur som helst. Man försvarar sig så gott man kan genom att göra motstånd, skrika, skydda sitt ansikte från att bli skadat eller vad det nu kan vara. Om det är någon som läser detta och INTE skulle göra det om man blev anfallen så skulle jag bli lite orolig för den personen.
Likaså är det väl med psykiska försvar. Man försvarar sig för att slippa bli sårad, eller vad det nu kan vara.
Jag gillar Wiehes kommentar som jag läste på hans hemsida en gång "En psykisk sjukdom är en frisk reaktion på ett sjukt samhälle" Så sant.
Nu är det så att jag har ingen sjukdom men det finns säkert dom som tvivlar på det eftersom jag har en del försvar. Men nej, jag är FRISK! OCH begåvad har jag fått bekräftat. T.o.m. över normalbegåvning enligt Anna haha Hon är bra och klok hon =)

Bara lite tankar om försvar jag fick. Ibland ploppar det upp lite konstiga tankar i mitt huvud och det kan röra sig om ämnen som jag inte ens har å göra med. Jag älskar att tänka.
Jag älskar också att läsa och den boken jag håller på med nu är så svår att slita sig ifrån. Den är grymt spännande men inget för känsliga läsare då den handlar om väldigt grymma saker. Men jag är inte så känslig för sånt, ser det mest som att jag lär mig en massa. Jag brukar säga att det är dom människorna som inte vågar läsa/se/höra om såna saker som gör att vi har det samhälle vi har med barn som far illa dagligen utan någon som ingriper. Det är på grund av såna människor som jag aldrig fick någon hjälp som barn. Anna vågar lyssna på allt hemskt jag har upplevt och det är det som är den bästa hjälpen för mig. Det ger mig frihet och ett värde. Jag mår mycket bättre än jag gjorde när jag hade Annika som tyckte att man ska inte väcka den björn som sover och man ska inte rota i det som har varit. Nu är jag en mycket friare människa. Jag har friheten att känna, tycka och tänka och Anna står inte i vägen för det. Hon kan ta min ilska, min sorg, mina tårar, min känsla av svek och övergivenhet. Hon säger att jag har rätt att sörja det jag har gått miste om, och hon menar det, på riktigt.
Det är såna som vågar se och lyssna som gör skillnad för alla utsatta barn och vuxna. Anna gör skillnad för mig!

Operation bearbetning

Det märks verkligen att bearbetningen är i full gång hos Anna, ÄNTLIGEN! Nu har jag fått behovet av att läsa verklighetsbasserade blöcker igen, framför allt såna som handlar om det jag själv varit med om. Igår var jag och investerade i fyra böcker, pocket. Egentligen gillar jag inte pocket men inbundna böcker är så fasligt dyra så det fick bli så den här gången.
Nu ska jag börja läsa "Snälla pappa, nej"  OBS! Min egen far har inget med det valet å göra, det var mest innehållet jag fastnade för. Min pappa skulle aldrig göra oss illa på något sätt, han har aldrig ens lyft handen mot oss eller höjt rösten. Dock har han inte kunnat skydda oss heller så visst är det ett svek ändå.

Jag håller på med en bok om Hitler som heter "Döda Hitler!" Jag är intresserad av Andra världskriget och förintelsen så därav det bokvalet. Den är ändå rätt tung att läsa eftersom den handlar om en del politik och politik är TUNGT. (Tycka vad man vill om tragiska uppväxter men politik är f*n tyngre att läsa) Nu får den boken ligga åt sidan ett tag medan jag plöjer igenom några andra.

När jag pratar om vissa saker med Anna så blir jag liksom rädd för att prata så blir tyst. Och då ska ni veta att jag kan hålla lådan ibland. Oftast brukar jag vara ungefär som en löpare som har laddat massor inför ett lopp. När han sen står på linjen och startskottet går så ger han allt vad han är värd. Så kan jag bli i terapin, munnen går i ett. Men vissa saker får mig att inte våga prata. Jag har en teori om vad det kan handla om, ska ta det med Anna på onsdag.


Eftertankar

Angående gårdagens inlägg: Jag tycker Anna är skitbra på det hon gör. Inget snack om saken! Hon är den bästa ever och jag skulle aldrig vilja byta. Är så glad och tacksam för att jag fick just henne. Känslorna och tankarna i gårdagens inlägg var bara det som dök upp i stundens hetta, men inte för en sekund så hatade jag henne eller tyckte illa om henne. Jag kan ha tankar ändå.
Jag vet också att Anna skulle tillåta dom tankarna och känslorna om jag sa det till henne för hon är sån, det gör det också enklare att själv tillåta sig att känna och tänka dom.
Oavsett vad Anna säger till mig så tror jag aldrig att hon vill mig något illa, snarare tvärtom. Hon vill mig väldigt väl och vill hjälpa mig på bästa sätt.
Har man barn så tycker man säkert dom är jobbiga ibland men man älskar dom ändå, man kan störa sig på sina kompisar för att i nästa stund känna att dom är det bästa som finns. Likadant är det självklart med Anna. Det skulle vara konstigt om jag ALDRIG skulle känna/tycka något negativt och ALDRIG bli arg på någon som gräver så djupt i en. Egentligen är det inte henne jag är arg på utan på dom som har gjort mig illa. Men det är hon som gräver i mig och på något sätt är det meningen att hon ska ta emot dom känslorna som ploppar upp, för hon kan ta dom. Man blir känslig och mer sårbar när man sitter där. Saker som man annars skulle rycka åt axlarna åt kan få det att rivas inombords och då är det tur att jag har en sån som Anna framför mig.
Anna är helt enkelt bäst och jag vill inte byta henne mot nåt guld i världen. Vet inte hur mycket tydligare jag kan vara.

Nog om det. Idag har det varit en konstig dag på jobbet. Var på småbarnsavdelning. Jag trivs verkligen jättebra med alla barn men för första gången kände jag att jag inte trivdes riktigt på den förskolan. Dock så tror jag att det beror på mig mer än på dom, även om dom har sina brister så klart. Jag går fortfarande på antibiotika, har varit sjuk länge, sov inte hela natten och sen var det åska i luften. Jag är så extremt känslig mot åska och väderomslag så jag får huvudvärk och blir trött långt innan. Dessutom så var jag fortfarande påverkad av gårdagens samtal hos Anna. Hade svårt att fokusera utan tankarna bara malde och malde.  Huvudvärken blev allt värre så till sist sprängde det mer eller mindre men jag sa inget till personalen utan det var bara att härda ut. Det blev säkert för mycket för dom när vi nästan trodde att jag tappat bort ett barn mitt i allt. Eller dom kanske trodde, jag trodde att han antingen hade gått hem med sin mamma eller var kvar på gården. Det visade sig att han var kvar på gården. Den enkla anledningen till att jag trodde att han gått hem med sin mamma var att en i personalen sa till mig "Nu gick X" Jag såg att hon nickade åt barnets mamma och jag tänkte att den personalen har full koll på läget och har säkert pratat med mamman så det behöver inte jag också göra. Barnet var bakom en buske då så jag såg honom inte. Jag trodde att det var den X som var på "min" avdelning eftersom personalen hade sagt till mig att han gick. Men det visade sig sen att det var en pojke på en annan avdelning, en pojke med samma namn som den på "min" avdelning. Ja, lite rörigt kanske. Jag har fortfarande ingen aning om vilka föräldrar som hör ihop med vilka barn så vet inte om dom får med sig rätt barn hem. Får bara hoppas dom har koll på det själva.

Det har känts som att jag bara har gjort en massa misstag idag och det känns som den övriga personalen tyckt det också. Det är inte det lättaste att vara timvikarie men jag gillar det, fast kanske inte just nu när jag är så trött och eländig. Har varit helt OFF idag. Hoppas det ska bli bättre när jag slutat med antibiotikan. Äter den sista dagen på söndag.

Nu ska jag försöka sova.
Natti!

Det blir inte alltid som man tänkt sig men det kan bli bra ändå.

Vill börja med att varna känsliga läsare. Detta inlägg kommer handla om ganska mycket känslor. Kan ni inte ta det så finns det ett rött kryss uppe i högra hörnet.

Nyss hemkommen från Anna. Det blev inte att jag tog upp problemet med sis. Jag hade tänkt det och satt och tänkte på det men vi pratade om andra saker som var mycket viktigare just nu.Idag kom tillfället att ta upp vissa saker som jag gått och burit på. Vet inte när tillfället hade kommit igen, om det någonsin hade kommit tillbaka.
Med facit i hand så kan jag säga att jag tänkte och kände efter alldeles för mycket innan besöket hos Anna, för jag var minst sagt deppig när jag kom in.
Det började med lite predikningar. Orkar inte med predikningar längre.

1. Hon går på semester andra veckan i juli, så att jag vet det!
2. "Är det klart vad som gäller angående våran sms-kontakt? Jag kan inte alltid svara och jag måste journalföra det som du skriver i sms:en" Okej förlåt, för att bespara dig lite arbete så ska jag undvika att sms:a.

Den berömda muren åkte ner mellan henne och mig. Var länge sedan den åkte ner nu men idag gjorde den det, bara för att skydda mig själv. Jag berättade om den muren för Anna. Jag frågade om hon förstod vad jag menade. Inte riktigt, sa hon. Jag tänkte "det är för att du antecknar så förbannat febrilt istället för att lyssna ditt miffo" men nöjde mig med ett "Jag orkar inte förklara", men då visade det sig att hon faktiskt hade förstått vad jag menade för då berättade hon precis det jag hade sagt. Gör hon så för att driva mig till vansinne????
Anna är bra, men ibland kan man bli arg och trött även på den bästa.

Vi pratade om massa äckliga saker. Nästan lika äckligt som spindlar och ormar, men i och med att inte ens mina närmaste vänner vet om det så kan jag inte skriva om det i bloggen.
Jag kände i alla fall hur jag blev spänd i hela kroppen och fick något som liknade mördarögon. Jag såg nästan svart och mina ögon smalnade. Till sist lutade jag mig fram och sa "jag vill strypa någon just nu" Hon förstod det och jag undrade om hon ville bli mitt offer. Jag ville sparka, strypa, slåss, kräkas....allt för att få utlopp för mina känslor för det var mer än vad jag klarade av.

Jag klandrar mig själv för mycket som hänt och Anna sa dom här välbekanta fraserna "Inget är ditt fel Maria, hur skulle det vara ditt fel? Du var bara ett barn" Hon frågade också om jag skulle klandra ett litet barn som for illa och när jag svarade nej på den frågan så frågade hon då varför det skulle ha varit mitt fel när jag var barn. Skillnaden är väl att när jag tänker på mig själv som 9-10-åring så ser jag inte mig som ett barn, då ser jag mig som en vuxen och vuxna ska kunna påverka sin situation. Det säger ju alla dom där "kloka" människorna som knappt har haft några motgångar själv.

Anna sa att man måste tillåta sig att känna negativa känslor, att man alltid kommer bli sårad i relationer och att man även måste tillåta sig att vara glad. Som om inte det var nog så tillade hon "Inte för att jag tror att du aldrig är glad och mår bra...." Undrar vad hon har för bild av mig för jag är i princip ALLTID glad med mina vänner så det kan hon i alla fall inte klandra mig för.

Kände mig mest anklagad i början av sessionen. Men jag vågade inte säga det för då skulle hon antagligen döma mig och anklaga mig än mer. Nån jävla måtta får det vara. Och JA! Man kan påverka saker som vuxen...genom att hålla käft och det är den metoden jag använder mig av rätt ofta. Kanske för att andra ändå tycker att dom är bättre, klokare, mer allmänbildade och har ett bättre liv än mig, så jag har inte så mycket att sätta emot. Jag är en liten harlort i jämförelse med andra.

Jag grät som ett barn, Anna fanns kvar. Vi satt till kl. 18.10, alltså 20 minuter övertid vilket jag uppskattar en dag som denna. Hon avslutade med att säga att hon verkligen tycker jag är modig som berättar och att ingenting någonsin har varit mitt fel. Hur ska man få bort den känslan då??

Det jag tycker är jobbigt nu är att jag inte kan mejla henne för den möjligheten tog hon bort så fort jag kom en dag och sa "Idag mår jag bra!" och jag känner inte att jag kan sms:a henne längre för att det innebär så mycket "pappersarbete" för henne. Då är jag tillbaka på ruta ett - vem F*N ska hjälpa mig med mina känslor?? Hur ska jag få utlopp för allt? Vem ska jag ventilera till? Det får mig att vilja gråta på nytt och jag blir inte klok på någonting. Det får mig att hata mig själv, misshandla mig själv och känna hopplöshet och att jag inte är värd något. Allt fortsätter att vara precis som förut.


I väntans tider

Sitter nu och väntar på anna. Vissa saker är verkligen värda att vänta på. Känner på mig att det kommer bli ett jobbigt samtal idag. Varför vet jag inte men nu när jag har suttit och väntat så har det funnits tid till funderingar, både på gott och ont. Vissa saker som hänt mig spelas upp som en film i mitt huvud. Min syster håller just nu på och kväver mig. Jag älskar verkligen min syster men det är inte alltid jag tycker om henne och att jag tycker hon är så lätt att ha å göra med. Hon är ju utvecklingsstörd så jag har alltid fått stå tillbaka och anpassa mig efter henne. Jag tilläts aldrig tycka hon var jobbig eftersom hon "är utvecklingsstörd och inte förstår". Har aldrig fått känna något negativt alls. Och nu menar jag inte av mina föräldrar utan nu menar jag av utomstående. När jag hade E så förstod hon mig till fullo och sa att jag måste frigöra mig från min syster och då funkade det rätt bra men sen dess har det gått utför och nu är det värre än någonsin. Får se nu om anna fattar galoppen lika bra. Har aldrig nämnt om detta för henne men ska försöka göra det idag.

Mitt liv - en svängdörr

Häromdagen köpte jag en nässköljare som förhoppningsvis skulle vara botemedlet mot min bihåleinflammation. I början var det väldigt skönt att använda den, även om det var något obehagligt. Skiten skulle ju upp i ena näsborren och ut i den andra. Ibland kändes det som att den åkte upp några varv i hjärnan innan det åkte ut. Och det som kom ut sen då!! Tänker inte ens beskriva det för det var så äckligt! Inte konstigt att det blir täpp kan jag säga. Det saltet som följde med nässköljaren tog slut igår så sen dess har jag fått göra egen saltlösning. Så svårt sen då, salt och lite vatten. Idag när jag skulle ha in det i näsan så gjorde det nåt så helvetiskt ont så av dom 60 milliliter som skulle in så fick jag bara in hälften. Det kändes som att något tog emot så att det liksom inte kunde åka runt och komma ut i andra näsborren. Av förklarliga skäl tog jag nässpray istället och då släppte värken i bihålorna. Undra om det inte gjorde så ont för att jag kanske fått i mig lite för mycket salt. Kommer få hjärnskador av allt saltet.
Har legat i sängen större delen av dagen men nyss tog jag mig en dusch, kände mig friskare av bara det =)

Tack gode gud för nässköljare och nässpray.



Har legat och funderat lite när jag ändå låg i sängen. Tänkte lite på mitt lilla förflutna. Inte så att jag mådde dåligt av det utan tänkte mer på ett "förnuftigt" sätt. Mamma har aldrig velat ha mig men det gör inte så mycket, det är ömsesidigt.
Mitt liv har varit som en svängdörr - människor har bara passerat och jag har knappt hunnit lägga märke till det.
Har oroat mig lite för min och Annas kontakt. Har inte varit arg på henne. Det är så lätt att förstå henne när hon ger mig så mycket och förstår mig på bästa sätt. I början av våran kontakt så var jag ofta arg på henne men det var för att jag var van vid hur dom flesta andra alltid varit mot mig. Men nu vet jag att jag FÅR vara arg för Anna, jag FÅR känna mig sviken av henne och alla andra, jag FÅR sörja det som ingen annan tillåter mig att sörja. Jag får känna vad jag vill för henne, hon dömer mig inte.
Idag skrev jag bara till henne att jag känner att hon inte svarar på mina sms längre men att jag förstår att hon har mycket att göra. Hon tog det precis så bra som jag trodde att hon skulle göra. Ibland behöver man bara höra att det är andra faktorer än en själv som gör att människor kanske inte svarar. Hon svarade på det sms:et och nu är det problemet ur världen. GO MARIA!!! =)
Skulle egentligen ha gått till Anna idag eftersom jag går till henne på onsdagar men i och med att dom har stängt imorgon så stänger dom tidigare idag. Det kan jag sakna lite med Annas och min kontakt, att om det är så att hon får föhinder någon vecka när jag ska vara där eller om det är stängt just den dagen så tar vi ingen annan tid utan då hoppar vi över hela veckan. Så ibland kan det dröja 3 veckor innan vi ses igen. Men samtidigt vill inte jag "kräva" att vi ska ändra det för det finns säkert dom som mår sämre som behöver tiderna bättre än jag. Men det är lite synd när man är igång och bearbetar så bra så ska det bli långa uppehåll. Men jaja, både Anna och jag är unga så vi hinner dras med varandra i många år till =)

Må aldrig denna timme ta slut!

Idag var det ett besök hos Anna efter jobbet. Det kändes bra som vanligt. Ibland tycker jag att det känns lite för bra för när vi tvingas göra uppehåll, som nästa vecka, så känns det så fruktansvärt jobbigt. Det hade säkert inte känts så jobbigt om det bara känts lite mindre bra. Men självklart är jag glad över att det känns så fantastiskt bra.

Idag pratade vi om det som vi ägnat den senaste månaden åt: barndom! Det var länge sen jag kände så som jag känner med henne. Idag forsade det tårar igen, precis som förra gången, så nu börjar det hända lite vilket är skönt. Oftast börjar jag gråta när jag pratar om min egen självbild, när jag får beskriva hur värdelös jag känt/känner mig, om självmordsförsök och självmordstankar...helt enkelt om tankarna om mig själv. Hon satt där med sin empati och kloka ord och sa "Jag förstår att du känner så, det var absolut inte ditt fel, skolan borde ha sett mer, grannar borde ha reagerat, vuxna borde ha gjort något...." Då får jag en sån där lättnad. Jag behöver inte förklara något, inte försvara något, jag kan bara berätta med mina ord och hon förstår. Hon FÖRSTÅR!!!! Jag har längtat och väntat i hela mitt liv på den känslan och på en sån människa, och nu verkar turen ha kommit även till mig. Jag är så glad över kontakten med henne.
Jag ville slänga mig runt hennes hals idag och bara skrika ut "TACK!!!!" men jag fick självklart lägga band på mig själv.
Samtidigt som jag ville skrika ut min lättnad och tacksamhet så ville jag även skrika ut all ilska och orättvisa jag kände. Det enda jag fick ut var "Jag ville bara att någon skulle ta mig därifrån!" Hon förstod.

Jag har mycket att tänka på efter en sån terapitimme. Var till Åhléns och köpte en skrivbok där jag ska skriva ner lite tankar och känslor jag kan ta upp med Anna för att undvika att glömma något.

Jag skulle egentligen till tandis imorgon men i och med att jag fortfarande är dunderförkyld så ville jag inte lägga mig i tandläkarstolen med en massa grejer i käften och knappt kunna andas. Idag ringde jag därför återbud. Hade tackat nej till jobb bara för att jag skulle till tandis men tänkte ändå nu att jag jag ska göra lite ärenden på stan. Och det var tur att jag inte sa att jag kunde jobba nu när jag avbokade tandis, för idag fick jag obegripliga papper med posten så måste ändå ner till stan och fixa det.
Efter stan ska jag till Cissi och hjälpa henne lite med kidsen, dom ska styra lite inför lördagens dop =) Hoppas på att få sova en hel natt men det är väl inte så troligt.

Idag har jag fyllt på fruktfatet till max =)


Tidigare inlägg