Det blir inte alltid som man tänkt sig men det kan bli bra ändå.

Vill börja med att varna känsliga läsare. Detta inlägg kommer handla om ganska mycket känslor. Kan ni inte ta det så finns det ett rött kryss uppe i högra hörnet.

Nyss hemkommen från Anna. Det blev inte att jag tog upp problemet med sis. Jag hade tänkt det och satt och tänkte på det men vi pratade om andra saker som var mycket viktigare just nu.Idag kom tillfället att ta upp vissa saker som jag gått och burit på. Vet inte när tillfället hade kommit igen, om det någonsin hade kommit tillbaka.
Med facit i hand så kan jag säga att jag tänkte och kände efter alldeles för mycket innan besöket hos Anna, för jag var minst sagt deppig när jag kom in.
Det började med lite predikningar. Orkar inte med predikningar längre.

1. Hon går på semester andra veckan i juli, så att jag vet det!
2. "Är det klart vad som gäller angående våran sms-kontakt? Jag kan inte alltid svara och jag måste journalföra det som du skriver i sms:en" Okej förlåt, för att bespara dig lite arbete så ska jag undvika att sms:a.

Den berömda muren åkte ner mellan henne och mig. Var länge sedan den åkte ner nu men idag gjorde den det, bara för att skydda mig själv. Jag berättade om den muren för Anna. Jag frågade om hon förstod vad jag menade. Inte riktigt, sa hon. Jag tänkte "det är för att du antecknar så förbannat febrilt istället för att lyssna ditt miffo" men nöjde mig med ett "Jag orkar inte förklara", men då visade det sig att hon faktiskt hade förstått vad jag menade för då berättade hon precis det jag hade sagt. Gör hon så för att driva mig till vansinne????
Anna är bra, men ibland kan man bli arg och trött även på den bästa.

Vi pratade om massa äckliga saker. Nästan lika äckligt som spindlar och ormar, men i och med att inte ens mina närmaste vänner vet om det så kan jag inte skriva om det i bloggen.
Jag kände i alla fall hur jag blev spänd i hela kroppen och fick något som liknade mördarögon. Jag såg nästan svart och mina ögon smalnade. Till sist lutade jag mig fram och sa "jag vill strypa någon just nu" Hon förstod det och jag undrade om hon ville bli mitt offer. Jag ville sparka, strypa, slåss, kräkas....allt för att få utlopp för mina känslor för det var mer än vad jag klarade av.

Jag klandrar mig själv för mycket som hänt och Anna sa dom här välbekanta fraserna "Inget är ditt fel Maria, hur skulle det vara ditt fel? Du var bara ett barn" Hon frågade också om jag skulle klandra ett litet barn som for illa och när jag svarade nej på den frågan så frågade hon då varför det skulle ha varit mitt fel när jag var barn. Skillnaden är väl att när jag tänker på mig själv som 9-10-åring så ser jag inte mig som ett barn, då ser jag mig som en vuxen och vuxna ska kunna påverka sin situation. Det säger ju alla dom där "kloka" människorna som knappt har haft några motgångar själv.

Anna sa att man måste tillåta sig att känna negativa känslor, att man alltid kommer bli sårad i relationer och att man även måste tillåta sig att vara glad. Som om inte det var nog så tillade hon "Inte för att jag tror att du aldrig är glad och mår bra...." Undrar vad hon har för bild av mig för jag är i princip ALLTID glad med mina vänner så det kan hon i alla fall inte klandra mig för.

Kände mig mest anklagad i början av sessionen. Men jag vågade inte säga det för då skulle hon antagligen döma mig och anklaga mig än mer. Nån jävla måtta får det vara. Och JA! Man kan påverka saker som vuxen...genom att hålla käft och det är den metoden jag använder mig av rätt ofta. Kanske för att andra ändå tycker att dom är bättre, klokare, mer allmänbildade och har ett bättre liv än mig, så jag har inte så mycket att sätta emot. Jag är en liten harlort i jämförelse med andra.

Jag grät som ett barn, Anna fanns kvar. Vi satt till kl. 18.10, alltså 20 minuter övertid vilket jag uppskattar en dag som denna. Hon avslutade med att säga att hon verkligen tycker jag är modig som berättar och att ingenting någonsin har varit mitt fel. Hur ska man få bort den känslan då??

Det jag tycker är jobbigt nu är att jag inte kan mejla henne för den möjligheten tog hon bort så fort jag kom en dag och sa "Idag mår jag bra!" och jag känner inte att jag kan sms:a henne längre för att det innebär så mycket "pappersarbete" för henne. Då är jag tillbaka på ruta ett - vem F*N ska hjälpa mig med mina känslor?? Hur ska jag få utlopp för allt? Vem ska jag ventilera till? Det får mig att vilja gråta på nytt och jag blir inte klok på någonting. Det får mig att hata mig själv, misshandla mig själv och känna hopplöshet och att jag inte är värd något. Allt fortsätter att vara precis som förut.


Kommentarer
Maria

Men hon menade nog inte att du inte fick smsa.Känner du att du vill eller behöver göra det,så gör det.Tycker att anna verkar bra,sen är ofta de med hennes yrke,lite speciella ibland.Det har jag inbillat mig i alla fall:)Kram

2011-06-08 19:45:07
Maria

Glömde säga att du är värd massor och omtyckt för att du är den du är av många.Så de så:)))))

2011-06-08 19:48:45
S

Hon sa faktiskt inte att du inte fick sms:a, eller hur? Hon sa bara var hennes gränser går. Hade du inte fått sms:a så hade hon sagt det, det vågar jag tro. Så tro på henne. Det är hennes jobb att säga ifrån, inte ditt jobb att tolka. Det lilla pappersarbete som krävs är knappast särskilt betungande, hon ville nog bara att du skulle veta att det du skriver hamnar i din journal, så du inte tror att det inte förs vidare.



Det här är inte för att klaga på dig, inte alls. När man inte mår bra brukar man ofta tolka allt negativt, det bara är så, alla gör så. Du är verkligen inte dum men du har känslor, och känslorna tar ibland över hos oss alla.



Sköt om dig nu om ingen annan gör det. Du är värdefull.



Stor kram!

2011-06-08 20:54:16
URL: http://ord2.blogspot.com
Twiggy♥

Varför kan du inte mejla henne:S

2011-06-08 21:16:25
Anonym

Kanske, kanske e d så att en del känslor får lov att leva med. Inte dom som säger att du inte e värd nåt men känslor av olust. Dom kommer o går och man får försöka blanda dom med goda o positiva känslor. Förstår att du har ett litet helvete ibland, att det finns mycket obearbetat inom dig. Men jag håller på dig Maria, du kommer vinna över detta. Bamsekram Gunilla

2011-06-09 09:46:58

Designen är gjord gratis av: Designbloggar

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0