Att vara eller inte vara - det är frågan

Skrev ett sms till Anna igår:

Hej Anna!
Bara en liten fråga. Om du skulle utreda mig, vilket du inte skulle göra, men OM, skulle du då sätta diagnosen borderline på mig? Ibland tänker jag att jag kanske lurar mig själv och mina behandlare. Jag kanske är "sjuk" och bara håller skenet uppe för att jag vet vad som förväntas av en frisk. Förstår du? Jag gör det i så fall inte medvetet. MVH Maria

Idag fick jag ett svar:

Hej!
Det är väldigt viktiga funderingar du har, även om jag vill vara noga med att poängtera att jag varken uppfattar att du på nåt sätt försöker "luras" eller att du är "sjuk". Jag tror 'bara' du är väldigt präglad av det du varit med om - vilket är en helt normal reaktion på en fruktansvärd uppväxt. Men jag vill att vi pratar om detta när vi träffas istället för att ta det via sms - det blir så lätt missförstånd när det gäller såna svåra frågor. MVH Anna

Har jag sagt att jag tycker Anna är helt underbar? =)
Ibland får jag såna tankar att jag kanske är "sjuk" egentligen. Oftast kommer dom tankarna när jag känner mig lite låg och tvivlar på mig själv och på min förmåga.

När jag fick diagnosen, 2005, så var jag väldigt splittrad. Hade inte bearbetat något och hade precis tagit mig igenom mitt livs trauma. Jag passade inte in någonstans, jag hörde inte hemma någonstans och jag visste inte vem jag var. Jag kände mig identitetslös. När jag sen fick veta att jag troligtvis hade Borderline så blev jag någon. Jag tillhörde en grupp, även om det var en utsatt grupp i samhället så var det ändå en grupp. Jag insåg givetvis inte då hur utsatt den gruppen var. Man ska inte sätta människor i fack men ibland är det en trygghet att bli satt i ett fack och det var det för mig då.
Ju mer jag hittade mig själv och jobbade med mig själv - desto mindre behov hade jag av att vara i ett fack. Jag tror att jag levde som en borderlinare för att jag visste vad som förväntades av en om man var i det facket. Jag kunde inte se utanför det där facket.
Men när jag sedan bestämde mig för helhjärtat att jag VILL må bra och jag VILL vara frisk då vågade jag också kika utanför facket och det jag upptäckte där var något mycket finare och bättre än det fack jag hade varit i. Jag såg människor som jag inte visste att jag hade omkring mig och jag insåg att JAG faktiskt kan påverka mitt liv. Det är nog den största gåvan jag fått, att kunna påverka mitt eget liv.

Sen onsdagens samtal med Anna så har jag fått så mycket tankar som bara ploppar upp hela tiden. Vet inte riktigt vart jag ska göra av dom. Jag skulle kunna skriva ner dom men att ta med en papperslapp till Anna med en massa funderingar på får mig att känna mig så fånig.
Vi pratade om Dissociation vs Dagdrömmeri i onsdags. För bara en liten stund sedan fick jag en tanke - Är dissociation och dfagdrömmar samma sak? Dissocierar jag varje gång jag dagdrömmer? Så kan det väl ändå inte vara?? Skrev ett sms och frågade Anna, får se om hon svarar på det. Annars får jag väl helt enkelt skriva ner det och sätta på mig dumstruten på onsdag och känna mig fånig. Livet är väl för kort för att skämmas antar jag.

Jag har fått en annan tanke. Skulle vilja träffa någon/några bloggvänner i sommar. Någon som är på't? =)

Kommentarer
A

Borderline är väl egentligen inte en sjukdom, utan nån sorts störning, ett sätt att reagera på något som är alldeles väldigt fel (i ditt fall din barndoms situation). Alltså borde man väl också kunna bli bra. Jag tänker att du kanske faktiskt hade borderline då när du fick diagnosen, men att du inte har det längre. Tycker du verkar hur frisk och sund som helst när jag läser det du skriver! Jag har för övrigt liknande tankar kring att vara sjuk eller inte och ofta oroar jag mig för att man helt enkelt missat nån diagnos hos mig, att det är nåt fel som ingen vet om...



Och jaaaaa, jag skulle tycka det var hur roligt som helst att träffas! Har faktiskt tänkt på det länge!

Är borta en hel del i sommar, men det kanske går ändå. Vore verkligen toppen!



KRAM!

2011-06-17 22:46:04
URL: http://annmi.blogg.se/
Lissie

För att svara på det här med dagdrömmeri och dissociation - jag tror inte det är riktigt samma sak även om det kanske fyller samma funktion. Dissociation är väl bara lite "starkare", att man får en slags utanför kroppen-upplevelse. Äsch, ta upp det på ditt samtal istället, bara en spontan tanke.



Jag tror som du, det är bättre att gråta än att skratta bort saker. Jag ska försöka med det... lättare sagt än gjort dock.



Ta hand om dig! Kram

2011-06-18 00:03:22
URL: http://fairlynuts.blogg.se/

Designen är gjord gratis av: Designbloggar

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0