Och tårarna kom till slut

Har haft sån sjuk PMS. Har nog fortfarande. Blir sur och tvär, tappar helt livsgnistan och fotfästet, orkar inget, vill inget etc. Har känt mig tung i huvudet i några dagar och bara känt att det hade varit skönt att gråta. Upptäckte att jag i princip har gråtit en gång under sommaren och det var på jobbet i förra veckan då jag knappt kunde sluta gråta.
Tårarna har tagit slut, hur dåligt jag än mår så finns dom inte. Det känns som att mitt huvud fylls av en tung börda, som att tårarna samlas där i en burk med lock på. Burken fylls på men tårarna kommer inte ut någonstans eftersom jag inte kan gråta. Locket pressas uppåt utan att öppnas.
Men nyss öppnades burken. Det var inte många tårar men några kom så nu är burken bara halvfull. Anledningen till tårarna var ett tv-program som gav mig ytterligare insikt. Alla sa "Jag älskar dig!" till varandra i en familj och jag kände mig så tom och ensam för att jag aldrig fått höra dom orden. Aldrig någonsin i min familj. Skulle dom börja säga det så skulle det antagligen ändå kännas som att orden inte räknas eftersom dom säkert inte hade menat det. Hade dom menat det så hade dom kunnat säga det för många år sedan men dom har inte ödslat med såna ord. Den enda jag tror jag betyder lite för är min syster men hon kan vara rätt påfrestande, ibland känner jag mig intryckt i ett hörn av henne. På något sätt har jag mitt revir som ingen får komma innanför. Ibland tar hon sig innanför genom att "klänga på mig" och inte låta mig vara i fred och ha ett eget liv.
Jag vet, hon är utvecklingsstörd och säkert inte förstår men jag har rätt till mina känslor ändå. Jag tror det är svårt att förstå för någon som inte har levt med det. Jag har alltid fått stå tillbaka för att hon har tagit mer plats än jag. Jag har varit hennes skugga. Hon har haft sina behov, sina assistenter, sin personal, alla som förstått henne utan att hon har behövt förklara, hon har varit mer öppen och framåt än mig, hon har tagit sig för, hon har varit mer aktiv, hon har fått priser och diplom. Hon har varit mer än jag. ALLTID!
Jag längtar efter ett eget liv för det känns inte som att jag har något. Skulle vilja träffa någon trevlig kille och skaffa barn, utbilda mig, ta körkort osv men känns som att det aldrig kommer hända.

Angående mejlet till rektorn så sa jag till mig själv att han skulle få en vecka på sig att svara och ge mig en tid för samtal om det jag upplevt. Efter exakt en vecka fick jag ett svar så jag ska träffa honom på onsdag kl. 13.30.
Nu lutar det dock åt att jag ÄNDÅ kommer skicka in en anmälan då jag är skyldig att anmäla när jag jag jobbar med barn och jag ser dom fara illa. Men jag vill prata med honom också och ändå ge honom en chans att göra sitt, sen får skolchefen som jag tänker göra anmälan till avgöra vad som ska göras utöver det.

Kommentarer

Designen är gjord gratis av: Designbloggar

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0