En snabb uppdatering om läget

Ska snart iväg och jobba på ett nytt ställe så hinner bara med en snabbis här nu.
I måndags brakade helvetet loss kan man säga.
Jag var hos en kompis när min telefon ringde
- Hej, vad gör du?
Det var morsan.
- Jag är hos Lonni
- Jaha, jag tänkte om jag kunde få komma till dig och se Glamour?
- Nej, det får du inte
- Varför inte då?
- Det sänds inte hos mig
Pappa skrattade i bakgrunden
Mamma: Håll käften och skratta inte åt allt
- Kunde inte du räkna ut att jag ville se Glamour?
- Nej det kunde jag inte. Jag kan väl inte tänka på dig hela tiden.
- Hur mycket har inte vi ställt upp för dig?
Driver hon med mig eller är hon dum i huvudet på riktigt, tänkte jag.
- Nähä, okej *klick*
Kärringen kunde inte ens säga hej då. Hon blev rent ut sagt förbannad på mig och sen dess har vi inte pratat.
Dagen efter jävlades hon med syrran så hon började stortjuta. Hon pressade också syrran på att hon skulle berätta vad jag skrev i sms:en och sa "Ljug inte för mig nu! Vad skriver Maria?" Stackars Sara som är utvecklingsstörd förstår ingenting av detta och blev bara rädd och ledsen.

Jaja, skit i henne nu. Kanske skriver mer om detta sen när jag har lite mera tid.

Igår var jag också och pratade med rektorn på den förskolan som det förekom misshandel. Han lyssnade och antecknade men kunde inte ge mig någon feedback eftersom jag inte är anställd. Mer än så var det inte. vi var klara på 15 minuter. Jag ska ändå skicka in anmälan för att vara säker på att någon kollar upp det, någon oberoende.

Nu ska jag iväg till mitt nya jobb. Tyvärr jobbar morsan på samma ställe, men som sagt, skit i henne nu. Jag är där för å jobba =)

Tjing

Och tårarna kom till slut

Har haft sån sjuk PMS. Har nog fortfarande. Blir sur och tvär, tappar helt livsgnistan och fotfästet, orkar inget, vill inget etc. Har känt mig tung i huvudet i några dagar och bara känt att det hade varit skönt att gråta. Upptäckte att jag i princip har gråtit en gång under sommaren och det var på jobbet i förra veckan då jag knappt kunde sluta gråta.
Tårarna har tagit slut, hur dåligt jag än mår så finns dom inte. Det känns som att mitt huvud fylls av en tung börda, som att tårarna samlas där i en burk med lock på. Burken fylls på men tårarna kommer inte ut någonstans eftersom jag inte kan gråta. Locket pressas uppåt utan att öppnas.
Men nyss öppnades burken. Det var inte många tårar men några kom så nu är burken bara halvfull. Anledningen till tårarna var ett tv-program som gav mig ytterligare insikt. Alla sa "Jag älskar dig!" till varandra i en familj och jag kände mig så tom och ensam för att jag aldrig fått höra dom orden. Aldrig någonsin i min familj. Skulle dom börja säga det så skulle det antagligen ändå kännas som att orden inte räknas eftersom dom säkert inte hade menat det. Hade dom menat det så hade dom kunnat säga det för många år sedan men dom har inte ödslat med såna ord. Den enda jag tror jag betyder lite för är min syster men hon kan vara rätt påfrestande, ibland känner jag mig intryckt i ett hörn av henne. På något sätt har jag mitt revir som ingen får komma innanför. Ibland tar hon sig innanför genom att "klänga på mig" och inte låta mig vara i fred och ha ett eget liv.
Jag vet, hon är utvecklingsstörd och säkert inte förstår men jag har rätt till mina känslor ändå. Jag tror det är svårt att förstå för någon som inte har levt med det. Jag har alltid fått stå tillbaka för att hon har tagit mer plats än jag. Jag har varit hennes skugga. Hon har haft sina behov, sina assistenter, sin personal, alla som förstått henne utan att hon har behövt förklara, hon har varit mer öppen och framåt än mig, hon har tagit sig för, hon har varit mer aktiv, hon har fått priser och diplom. Hon har varit mer än jag. ALLTID!
Jag längtar efter ett eget liv för det känns inte som att jag har något. Skulle vilja träffa någon trevlig kille och skaffa barn, utbilda mig, ta körkort osv men känns som att det aldrig kommer hända.

Angående mejlet till rektorn så sa jag till mig själv att han skulle få en vecka på sig att svara och ge mig en tid för samtal om det jag upplevt. Efter exakt en vecka fick jag ett svar så jag ska träffa honom på onsdag kl. 13.30.
Nu lutar det dock åt att jag ÄNDÅ kommer skicka in en anmälan då jag är skyldig att anmäla när jag jag jobbar med barn och jag ser dom fara illa. Men jag vill prata med honom också och ändå ge honom en chans att göra sitt, sen får skolchefen som jag tänker göra anmälan till avgöra vad som ska göras utöver det.

Rörigt

Den här veckan har varit lite rörig.
Jag skrev lite om jobbet i förra inlägget. Det blev knappast bättre under veckan. Var hos Anna i onsdags och berättade vad som hänt på jobbet och vad jag har sett. Hon sa att det var misshandel och maktmissbruk från personalens sida mot barnen och hon tyckte jag skulle anmäla.
Har även pratat med min kompis mamma som är förskolelärare och även min förra chef. Alla är lika chockade som jag.
I torsdags skrev jag till rektorn på den förskola jag varit på den här veckan. Jag skrev att jag sett saker som inte borde hända, att jag vill ha en tid för att prata och att jag inte vill göra det på den förskolan.
Jag har fått läskvitto så vet att han läst men tyvärr har han inte svarat. Jag tänker att jag ger honom några dagar, svarar han inte så tänker jag göra en anmälan. Jag har redan skrivit ner vad jag ska skriva i den anmälan.

Personalen är helt inkompetenta. Dom skriker åt barnen, sliter i dom så dom flyger som några jävla dockor, jag har fått tillsägelse om att inte leka med barnen, inte läsa för dom, dom tar fram en stol eller pall som jag ska sitta på och titta på när barnen leker. Det är helt sjukt!!!! Hela veckan har jag fått ta disken, allt jag gjort har varit fel. Jag har tagit på barnen fel, jag har torkat borden fel, jag har tvättat dom för långsamt, det har varit mitt fel när barnen gjort saker som dom inte ska osv osv. I måndags kom jag dit överlycklig, självsäker och jag visste att jag var rätt person på rätt plats. I fredags åkte jag hem och kände mig helt värdelös, att jag är en os'ker och dålig människa som aldrig skulle klara av att jobba med barn.
Dom har tryggt ner mig så pass i skorna under veckan så en del av det jag har byggt upp har rasat.

Men samtidigt så vet jag hur viktig jag är för barnen. Igår välkomnade dom mig till jobbet med en massa kramar, dom ler mot mig, dom vågar titta mig i ögonen, dom vet att jag inte är farlig, dom lägger sina små händer i mina och jag känner att dom känner sig trygga med mig.

Nu har jag fått tillåtelse att tacka nej till det stället i fortsättningen men allt som har hänt i veckan har etsat sig fast på min näthinna. Jag kommer ändå fortsätta kämpa för dom här små underbara barnen som jag har älskat mer och mer för varje dag som gått. Jag tänker göra en anmälan. Antagligen kommer jag göra en anmälan även fast rektorn kommer ge mig en tid för samtal för det är jag skyldig att göra. Jag är skyldig det för att jag jobbar med barn och jag är skyldig dessa underbara barn det, någon måste vara deras röst och jag tänker vara det!!!
Jag tänker ge rektorn till på onsdag att svara på mitt mail, då har han fått nästan en vecka på sig och det borde räcka. Har han inte svarat då så skickar jag in en anmälan.
I annat fall så gör jag anmälan EFTER jag pratat med rektorn. Men samtidigt vill jag bara skicka in den så fort som möjligt för att rädda barnen.


Från himmel till helvete

Jag har älskat att jobba som timvikarie. Jag har älskat att åka till jobbet varje dag. Men nu har allt ändrats, till ett rent helvete.
En viss personal utsätter barnen för misshandel i princip. När dom inte lyssnar och hon blir arg på dom så tar hon tag i deras armar och sliter och slänger med dom. Barnen är rädda för henne. Dom kan busa och leka med mig men så fort denna personal kommer in i rummet så totalt tystnar dom. Vill dom fråga något så ber dom mig fråga för dom vågar inte själva. Det är så jävla hemskt. Jag är lyckligt lottad och tacksam över att jag kan säga nej tack till att komma dit. Men dessa stackars barn tvingas vara där varje dag i flera år.
Allt "dåligt" som händer är mitt fel. Under mitt pass idag så hann jag med att få skit för att barnen lurade mig (klart dom försöker köra med en som är ny där, det gör alla barn), för att barnen sprang ut fast dom inte fick och för att jag valde att ta på barnen kläderna på golvet istället för en liten trappa som dom har. När jag också tvättade barnen för långsamt så kom en personal och tog över och jag fick gå och göra annat.
Dom får mig att känna mig som en jävla sopa och som att jag gör ett dåligt jobb, dom får mig att tvivla på att jag någonsin kommer klara av jobbet som socialpedagog. Idag har jag smågråtit hela eftermiddagen.
Jag vill helst av allt inte gå tillbaka dit men samtidigt vill jag vara kvar för att barnen ska ha någon jävla trygghet där.
När barnen leker så tar dom fram en stol jag ska sitta på och titta på medans dom leker. Jag får inte leka med dom, inte busa med dom och knappt ens prata med dom.

Just nu känner jag för att ta en överdos, det lockar verkligen!! Bara ta lite piller och sen sova i en dag eller två. Det skulle vara så underbart! Jag vet inte annars hur jag ska hantera allting. Dock har jag bara tagit EN tablett ikväll. Imorgon kommer jag vakna upp till en ny dag, ny ångest, nya tårar och nya misslyckanden.
Imorgon ska jag i alla fall till Anna, det kanske blir min räddning.

Mår inte alls bra just nu och orkar inte riktigt svara på kommentarer. Orkar knappt skriva det här ens. Men nu ska jag försöka sova.
Godnatt!

Låst

Den här bloggen kommer från och med om en vecka bli låst. Den jag kommer skriva öppet i är http://mariamalmgren.blogspot.com kom gärna dit om ni orkar :). Ni som vill ha lösenordet till den här bloggen kan kommentera det här inlägget eller maila mig på maria_malmgren@tele2.se