En snabb uppdatering om läget

Ska snart iväg och jobba på ett nytt ställe så hinner bara med en snabbis här nu.
I måndags brakade helvetet loss kan man säga.
Jag var hos en kompis när min telefon ringde
- Hej, vad gör du?
Det var morsan.
- Jag är hos Lonni
- Jaha, jag tänkte om jag kunde få komma till dig och se Glamour?
- Nej, det får du inte
- Varför inte då?
- Det sänds inte hos mig
Pappa skrattade i bakgrunden
Mamma: Håll käften och skratta inte åt allt
- Kunde inte du räkna ut att jag ville se Glamour?
- Nej det kunde jag inte. Jag kan väl inte tänka på dig hela tiden.
- Hur mycket har inte vi ställt upp för dig?
Driver hon med mig eller är hon dum i huvudet på riktigt, tänkte jag.
- Nähä, okej *klick*
Kärringen kunde inte ens säga hej då. Hon blev rent ut sagt förbannad på mig och sen dess har vi inte pratat.
Dagen efter jävlades hon med syrran så hon började stortjuta. Hon pressade också syrran på att hon skulle berätta vad jag skrev i sms:en och sa "Ljug inte för mig nu! Vad skriver Maria?" Stackars Sara som är utvecklingsstörd förstår ingenting av detta och blev bara rädd och ledsen.

Jaja, skit i henne nu. Kanske skriver mer om detta sen när jag har lite mera tid.

Igår var jag också och pratade med rektorn på den förskolan som det förekom misshandel. Han lyssnade och antecknade men kunde inte ge mig någon feedback eftersom jag inte är anställd. Mer än så var det inte. vi var klara på 15 minuter. Jag ska ändå skicka in anmälan för att vara säker på att någon kollar upp det, någon oberoende.

Nu ska jag iväg till mitt nya jobb. Tyvärr jobbar morsan på samma ställe, men som sagt, skit i henne nu. Jag är där för å jobba =)

Tjing

Och tårarna kom till slut

Har haft sån sjuk PMS. Har nog fortfarande. Blir sur och tvär, tappar helt livsgnistan och fotfästet, orkar inget, vill inget etc. Har känt mig tung i huvudet i några dagar och bara känt att det hade varit skönt att gråta. Upptäckte att jag i princip har gråtit en gång under sommaren och det var på jobbet i förra veckan då jag knappt kunde sluta gråta.
Tårarna har tagit slut, hur dåligt jag än mår så finns dom inte. Det känns som att mitt huvud fylls av en tung börda, som att tårarna samlas där i en burk med lock på. Burken fylls på men tårarna kommer inte ut någonstans eftersom jag inte kan gråta. Locket pressas uppåt utan att öppnas.
Men nyss öppnades burken. Det var inte många tårar men några kom så nu är burken bara halvfull. Anledningen till tårarna var ett tv-program som gav mig ytterligare insikt. Alla sa "Jag älskar dig!" till varandra i en familj och jag kände mig så tom och ensam för att jag aldrig fått höra dom orden. Aldrig någonsin i min familj. Skulle dom börja säga det så skulle det antagligen ändå kännas som att orden inte räknas eftersom dom säkert inte hade menat det. Hade dom menat det så hade dom kunnat säga det för många år sedan men dom har inte ödslat med såna ord. Den enda jag tror jag betyder lite för är min syster men hon kan vara rätt påfrestande, ibland känner jag mig intryckt i ett hörn av henne. På något sätt har jag mitt revir som ingen får komma innanför. Ibland tar hon sig innanför genom att "klänga på mig" och inte låta mig vara i fred och ha ett eget liv.
Jag vet, hon är utvecklingsstörd och säkert inte förstår men jag har rätt till mina känslor ändå. Jag tror det är svårt att förstå för någon som inte har levt med det. Jag har alltid fått stå tillbaka för att hon har tagit mer plats än jag. Jag har varit hennes skugga. Hon har haft sina behov, sina assistenter, sin personal, alla som förstått henne utan att hon har behövt förklara, hon har varit mer öppen och framåt än mig, hon har tagit sig för, hon har varit mer aktiv, hon har fått priser och diplom. Hon har varit mer än jag. ALLTID!
Jag längtar efter ett eget liv för det känns inte som att jag har något. Skulle vilja träffa någon trevlig kille och skaffa barn, utbilda mig, ta körkort osv men känns som att det aldrig kommer hända.

Angående mejlet till rektorn så sa jag till mig själv att han skulle få en vecka på sig att svara och ge mig en tid för samtal om det jag upplevt. Efter exakt en vecka fick jag ett svar så jag ska träffa honom på onsdag kl. 13.30.
Nu lutar det dock åt att jag ÄNDÅ kommer skicka in en anmälan då jag är skyldig att anmäla när jag jag jobbar med barn och jag ser dom fara illa. Men jag vill prata med honom också och ändå ge honom en chans att göra sitt, sen får skolchefen som jag tänker göra anmälan till avgöra vad som ska göras utöver det.

Rörigt

Den här veckan har varit lite rörig.
Jag skrev lite om jobbet i förra inlägget. Det blev knappast bättre under veckan. Var hos Anna i onsdags och berättade vad som hänt på jobbet och vad jag har sett. Hon sa att det var misshandel och maktmissbruk från personalens sida mot barnen och hon tyckte jag skulle anmäla.
Har även pratat med min kompis mamma som är förskolelärare och även min förra chef. Alla är lika chockade som jag.
I torsdags skrev jag till rektorn på den förskola jag varit på den här veckan. Jag skrev att jag sett saker som inte borde hända, att jag vill ha en tid för att prata och att jag inte vill göra det på den förskolan.
Jag har fått läskvitto så vet att han läst men tyvärr har han inte svarat. Jag tänker att jag ger honom några dagar, svarar han inte så tänker jag göra en anmälan. Jag har redan skrivit ner vad jag ska skriva i den anmälan.

Personalen är helt inkompetenta. Dom skriker åt barnen, sliter i dom så dom flyger som några jävla dockor, jag har fått tillsägelse om att inte leka med barnen, inte läsa för dom, dom tar fram en stol eller pall som jag ska sitta på och titta på när barnen leker. Det är helt sjukt!!!! Hela veckan har jag fått ta disken, allt jag gjort har varit fel. Jag har tagit på barnen fel, jag har torkat borden fel, jag har tvättat dom för långsamt, det har varit mitt fel när barnen gjort saker som dom inte ska osv osv. I måndags kom jag dit överlycklig, självsäker och jag visste att jag var rätt person på rätt plats. I fredags åkte jag hem och kände mig helt värdelös, att jag är en os'ker och dålig människa som aldrig skulle klara av att jobba med barn.
Dom har tryggt ner mig så pass i skorna under veckan så en del av det jag har byggt upp har rasat.

Men samtidigt så vet jag hur viktig jag är för barnen. Igår välkomnade dom mig till jobbet med en massa kramar, dom ler mot mig, dom vågar titta mig i ögonen, dom vet att jag inte är farlig, dom lägger sina små händer i mina och jag känner att dom känner sig trygga med mig.

Nu har jag fått tillåtelse att tacka nej till det stället i fortsättningen men allt som har hänt i veckan har etsat sig fast på min näthinna. Jag kommer ändå fortsätta kämpa för dom här små underbara barnen som jag har älskat mer och mer för varje dag som gått. Jag tänker göra en anmälan. Antagligen kommer jag göra en anmälan även fast rektorn kommer ge mig en tid för samtal för det är jag skyldig att göra. Jag är skyldig det för att jag jobbar med barn och jag är skyldig dessa underbara barn det, någon måste vara deras röst och jag tänker vara det!!!
Jag tänker ge rektorn till på onsdag att svara på mitt mail, då har han fått nästan en vecka på sig och det borde räcka. Har han inte svarat då så skickar jag in en anmälan.
I annat fall så gör jag anmälan EFTER jag pratat med rektorn. Men samtidigt vill jag bara skicka in den så fort som möjligt för att rädda barnen.


Från himmel till helvete

Jag har älskat att jobba som timvikarie. Jag har älskat att åka till jobbet varje dag. Men nu har allt ändrats, till ett rent helvete.
En viss personal utsätter barnen för misshandel i princip. När dom inte lyssnar och hon blir arg på dom så tar hon tag i deras armar och sliter och slänger med dom. Barnen är rädda för henne. Dom kan busa och leka med mig men så fort denna personal kommer in i rummet så totalt tystnar dom. Vill dom fråga något så ber dom mig fråga för dom vågar inte själva. Det är så jävla hemskt. Jag är lyckligt lottad och tacksam över att jag kan säga nej tack till att komma dit. Men dessa stackars barn tvingas vara där varje dag i flera år.
Allt "dåligt" som händer är mitt fel. Under mitt pass idag så hann jag med att få skit för att barnen lurade mig (klart dom försöker köra med en som är ny där, det gör alla barn), för att barnen sprang ut fast dom inte fick och för att jag valde att ta på barnen kläderna på golvet istället för en liten trappa som dom har. När jag också tvättade barnen för långsamt så kom en personal och tog över och jag fick gå och göra annat.
Dom får mig att känna mig som en jävla sopa och som att jag gör ett dåligt jobb, dom får mig att tvivla på att jag någonsin kommer klara av jobbet som socialpedagog. Idag har jag smågråtit hela eftermiddagen.
Jag vill helst av allt inte gå tillbaka dit men samtidigt vill jag vara kvar för att barnen ska ha någon jävla trygghet där.
När barnen leker så tar dom fram en stol jag ska sitta på och titta på medans dom leker. Jag får inte leka med dom, inte busa med dom och knappt ens prata med dom.

Just nu känner jag för att ta en överdos, det lockar verkligen!! Bara ta lite piller och sen sova i en dag eller två. Det skulle vara så underbart! Jag vet inte annars hur jag ska hantera allting. Dock har jag bara tagit EN tablett ikväll. Imorgon kommer jag vakna upp till en ny dag, ny ångest, nya tårar och nya misslyckanden.
Imorgon ska jag i alla fall till Anna, det kanske blir min räddning.

Mår inte alls bra just nu och orkar inte riktigt svara på kommentarer. Orkar knappt skriva det här ens. Men nu ska jag försöka sova.
Godnatt!

Låst

Den här bloggen kommer från och med om en vecka bli låst. Den jag kommer skriva öppet i är http://mariamalmgren.blogspot.com kom gärna dit om ni orkar :). Ni som vill ha lösenordet till den här bloggen kan kommentera det här inlägget eller maila mig på maria_malmgren@tele2.se

Blogg

http://mariamalmgren.blogspot.com

Drömmar blir verklighet

Precis som jag trodde så har jag en duktig träningsvärk idag, men mest i vader och skulderblad. Och typ i armhålorna haha, har man muskler där också??
I natt drömde jag att jag rensade ut massa skit ur en garderob och att jag bland annat hittade massa skolböcker från lågstadiet. Min första tanke när jag vaknade imorse, innan jag kom på vad jag drömde, var att det  är dags för next step i mitt liv. Min blogg ska numera handla om mina stora intressen; träning, teckning, lite kost och lite så. Återkommer antagligen med en ny bloggadress då jag kommer låsa denna. Antagligen kommer jag fortsätta skriva i denna om lite mer djupare saker för annars kommer det bubbla över i mig =)
Jag ser fram emot nästa steg =)

En underbar dag

Dagen idag hade kunnat vara sämre. Ett bra möte och samtal med J blev startskottet för denna dag. Vid kl. 16 var det dags för Easyline med Therese. SÅÅÅÅÅÅ GRYMT! Jag tror aldrig jag har svettats så mycket som jag gjorde då. Trodde jag skulle svimma ett tag. Jag lärde mig ett och annat; att jag behöver träna balans och kordination, fast det visste jag redan.
Det blir nog fler såna pass för min del. Är bra sugen på Bodypump också men jag fegar liksom ur. Jag har tränat i några år men dagens träningspass kommer säkerligen ge mig en duktig träningsvärk. Jag använde säkert en och annan muskel som jag inte visste att jag hade, nya upptäckter varje dag.

Allting har bara varit så underbart bra idag. J sa att jag får låna böcker av henne till socialpedagogutbildningen om jag behöver. Det kommer jag spara flera tusenlappar på och en sten släppte från mitt hjärta. Dessutom sa hon att om man, som jag, har svårt att hålla i pengar så finns det hjälp där man kan få vilket jag inte heller visste. En dörr har öppnats.
tycker för övrigt att det är helt underbart med människor som respekterar mig och som ser mig som den människa jag är idag. Som inte bara ser det "sjuka" som har varit och som ser det goda i mig och inte dömer mig så jävla hårt som många gör.
Ärligt talat så vet jag inte vad jag har gjort för att förtjäna att bli så hårt dömd men om jag visste vad jag skulle ändra på för att folk skulle ändra uppfattning om mig så hade jag gärna gjort det.
Sen tror jag att det är mycket gamalt som ligger. Jag kanske inte är så hårt dömd som jag tror men jag vet i alla fall att jag har varit det förut och jag vet en och annan som dömer mig idag. Men man kan helt enkelt inte vara älskad av alla och jag har lärt mig att uppskatta vänskap och människor som vill hjälpa mig och att ta vara på dom som tycker om mig. Någonstans vet jag att jag är bra, jag vill känna det. Jag kan bara inte vara så värdelös som folk har fått mig att tro. Ingen kan vara det. Jag är en bra person och jag vet att många tycker om mig och respekterar mig, även att dom som borde göra det inte gör det. Ibland gör det förbannat ont att tänka att blod inte är tjockare än vatten och jag kan inte låta bli att avundas dom som har bättre förutsättningar än jag. Men samtidigt kan jag inte vara bitter för det jag inte har fått utan jag ska glädjas åt det jag har. Så enormt kloka ord men så svårt i praktiken.
Som Anna brukar säga "Du har rätt att sörja!" och en gångs krev hon i ett sms till mig "Vem som helst hade reagerat på det, om man inte är en robot"
Det känns skönt att få sörja, känna och tänka någonstans utan att, återigen, bli dömd. Ibland känns det som att jag har fått ett livsstidsstraff men ibland försöker jag se möjligheterna. Min bakgrund gör mig till den jag är idag och jag HAR bra sidor, jag HAR en empatiförmåga, jag ÄR en problemlösare, jag KAN tillföra människor något som har haft det som jag, jag HAR lätt för att se barns behov o.s.v Detta är något jag är stolt över och jag hoppas att dom sidorna hos mig ska stanna kvar och utvecklas ännu mer.

Oj, det var egentligen inte meningen att det skulle bli ett sånt djupt inlägg men helt plötsligt började det bara bubbla i mitt huvud =)
Nu ikväll var jag med Lonni och Moa till Donkan. Jag följde sen med dom hem och fick söva Moa. Så himla gosigt. Jag älskar verkligen dom stunderna jag får med henne. Nu när hon är lite större (snart 16 månader) så tillåter hon inte riktigt att jag myser med henne i "vaket tillstånd" Hon blir bara arg och börjar skrika åt mig då¨haha När jag söver henne däremot så har jag henne liggandes i min famn och vaggar henne. Sakta men säkert ser jag hennes blå ögon sluta sig och hon faller in i djup sömn. Då tar jag tillfället i akt och pussar och klappar henne så mycket jag bara kan innan jag lägger ner henne i sin säng och viskar "Mimmi älskar dig" Sen smyger jag ut där ifrån och jag är alldeles varm inombords.

Nu ska jag ta mig något att äta och sen lägga mig i sängen och läsa. Har nyss påbörjat en ny bok. Har inte kommit så långt men den verkar vara grymt bra. den tjockaste bok jag har köpt/läst (över 600 sidor. R E K O R D) Skulle egentligen få låna en bok av J men hennes kille hade visst börjat läsa den nu så jag får vänta med den. Den kommer nog ändå ta ett tag för mig arr plöja igenom 600 sidor =)

TJING!

Finfint möte

Bloggar från mobilen. Får se hur det går. Ber om ursäkt för eventuella stavfel. Jag älskar bra och fina möten med människor. Varje sånt möte lägger sig som ett frö i mig och växer till något fint jag kan bära med mig hela livet. Idag fick jag uppleva ännu ett sånt möte som jag kan lägga i min inre skattkista. Var på Försörjningsstöd. Hon är socialpedagog, det som jag förhoppningsvis ska börja läsa till i höst. Hon hade tydligen jobbat heltid under tiden hon pluggade. Nu har säkert hon betydligt mycket bättre läshuvud än jag och är mer disciplinerad. Men jag är glad om jag kan jobba 10 % :). Fast hon har nog rätt; jag är starkare och bättre än vad somliga tror :) Det kändes som att hon visste mer om mig än vad jag berättat vilket känns både scary och bra på samma gång. Men annars pratade vi mest träning och utbildning. Nu ska jag hem till pappa och mamma och äta. Vill helst inte men vet inte vad jag ska äta så då åker jag dit :). Sen blir det Easyline med fina Therese :)

Tårtkalas

Ska snart dra i väg på lite tårtkalas till bästaste Mariah. Förhoppningsvis blir det mys med en 3-månaders bebis också, och kanske en 7-årig bebis. Fast 7-åringen vill inte mysa så mycket. undrar varför =)
Brorsan och hans tjej kom till stan igår också. 2 gånger på en månad, helt otroligt. Mer än vad han brukar komma på ett helt år. Får se om jag hinner med att besöka dom innan dom åker hem.
Ska försöka hinna besöka lite bloggar nu innan Mariah hör av sig och säger att jag kan komma. Får se hur långt jag hinner. Bjuder på den här så länge som jag ritade lite snabbt igår.


Hej hopp!

Idag kära solälskare är det varmt och jag skulle inte ha något emot att ligga på stranden och steka. Men ah, vet inte vad det är med mig i år, har inte varit på stranden en enda gången än och jag som i princip brukar bo där. Inte så kul att åka dit själv och sen så har jag inte riktigt någon ro att ligga där.

Igår var jag hos pappa och mamma. Jag har gått upp ganska mycket i vikt (väger 60 kilo) men när mina egna föräldrar skrattar, pekar på min mage och säger "Kolla Marias mage, är du gravid?", går dom inte lite väl långt då?? Men förtjänar väl inte bättre helt enkelt och jag börjar faktiskt få lite komplex för min bulliga mage. Är i valet och kvalet om jag ska gå ner i vikt så jag blir så där mager och nästan anorektisk som jag var förut eller om jag ska investera i lite nya jeans och byxor fast jag inte har råd. Pest eller kolera??
Har fått rensa bort massa jeans och byxor för att jag helt enkelt inte får upp dom över röven, vissa får jag inte ens upp över låren. Frågade mina föräldrar om inte dom kunde hjälpa mig och köpa mig ett par jeans. Dom bara fnyste åt mitt förslag så jagt antar att dom inte var så speciellt imponerade. Dom ser väl hellre att jag går naken. ÖVER MIN DÖDA KROPP säger jag bara.

Skulle egentligen till Jenny på soc imorgon. Jag behövde hjälp av dom en månad innan A-kassan kom igång. Men sen dess har jag inte behövt dom. Hon ringde igår och frågade hur jag mådde och ville träffa mig igen, fast den här gången för att typ avsluta kontakten eftersom jag inte behövt dom. Imorse fick jag ett mail av henne att vi ska ses på fredag istället. Passar alldeles utmärkt så imorgon åker jag iväg på kalas =)

Ska träna om en timme (om ingen hör av sig och vill ha akut barnvakt igen haha) Fick hoppas in som barnflicka igår åt en tvåmånaders Eddie. Naw så sött! Det var bra träning att gå med honom på armen i några timmar också =)

Work in progress


LÖN LÖN LÖÖÖÖÖÖÖN!

I helgen betalade jag av lite på mina skulder. 50:- WOOOPA! Men mer hade jag inte råd med. Kontot var på typ NOLL. Idag fick jag besked om att jag får lön imorgon. TJOHO!!! Får bara för fyra dagar men blev ändå 2500:- Nu ska jag försöka klara mig hela månaden, plus lägga undan så mycket jag kan så jag kan betala av så mycket som möjligt nästa månad. Hoppas jag klarar det men jag SKA göra det, finns inget alternativ. Nu måste jag bara lägga upp en plan så jag klarar mig hela månaden och kan betala på skulden nästa månad. Anna kommer tillbaka nästa vecka så hon får hjälpa mig.
Stör mig fortfarande på det pappa sa igår.....
Skulle ha tränat nu ikväll men blir att träna hemma istället.

Sssssccccchhhhhh


Varning! Djupt inlägg

Två inlägg på en dag, helt otroligt!

Det är bäst att varna! Om det nu är någon som tycker att jag är "för öppen" så kan dom i alla fall inte klaga på att jag inte varnat dom.
Fick A-kassa häromdagen, typ nada! 6200:- Inte ens jag som är ensam blir speciellt fet på det. Dessutom så har jag mina skulder som visserligen är självförvållade. Men lika surt ändå. Betalade lite på skulderna idag. I och med att jag fick så lite så kunde jag bara betala det man minst kan betala. Trots det så har jag ingen aning om hur det ska kunna gå runt den här månaden. Har väl ca 4800:- kvar och lite över 4000:- dras till räkningar. WOOPA!!!!
Var hos pappa och mamma nu ikväll. Syrran hade skvallrat om att jag inte hade så mycket pengar den här månaden. När pappa skjutsade hem mig så drog han upp det med mig. Vet inte om han gjorde det av omtanke eller av nyfikenhet, oavsett vilket så betalar det inte mina räkningar.
Puckad som han är så sa han "Kan inte X hjälpa dig så du kan betala av skiten och inte sätta dig i den sitsen mer?", "Kan du inte få hjälp av soc?" Vaddå om X kan hjälpa mig? Hur skulle det vara om mina egna föräldrar kunde erbjuda någon hjälp istället för att förvänta sig att alla andra ska hjälpa till. X och jag är för fan inte ens släkt. Och sen soc då. Njae, tror inte dom vill betala mina självförvållade skulder. Jag tänker inte ens fråga, varken X eller soc.

Ärligt talat så kan jag förstå dom som väljer att avsluta livet på grund av skulder. Jag har nästan tänkt tanken själv. Eller den har visat sig men jag har puttat bort den igen. Jag vet inte om jag verkligen skulle kunna göra något, jag tror inte det, men tanken dyker upp ibland. Inte för att slippa ansvaret utan för att jag inte ser någon lösning på skiten.
Med mina skulder så kommer också tablettberoendet. Jag orkar inte vara i vaket tillstånd så vill helst av allt sova hela tiden för att slippa känna och tänka och vara i det. Hela dagarna går jag och längtar tills kvällen så jag kan ta en tablett och försvinna bort under några timmar. När jag vaknar mitt i natten så tar jag en till tablett för att somna om.
Just nu känns allting som en enda gröt.

Är det någon som har JOBB till mig så blir ingen gladare än jag.
Nu ska jag försöka sova!

Clock Widgets



virripannan - virripannan -
Maria Malmgren

Skapa en profillänk